De svenska banden skiner starkast på Sweden Rock
SWEDEN ROCK Vem är det som står kvar?
Sweden Rock står när många andra festivaler faller.
Bevisningen breder ut sig på Blekingefältet.
NORJE. Hårdrockare är som bekant ett häpnadsväckande hängivet och slitstarkt släkte. Den lojala publiken, som kommer tillbaka år efter år oavsett vilka akter som står på scenen, är nyckeln till festivalens framgångar.
Många hängde på låset redan när festivalen öppnade. Likt boskap som släpps på sommarbete efter en olidligt lång vinter rusade tusentals rockare in på området som de närmaste dagarna fungerar som en frizon tillika tillflykt från vardagen. Här behöver ingen hämta en snorig unge på dagis eller tacklas med självmordstankar under olidliga jobbmöten som hade kunnat vara ett mejl.
Nostalgiska dragplåster och chansen att se husbandet D-A-D för sjuttielfte gången är förstås en del av tjusningen.
Men det målar inte upp en helt rättvis bild av festivalen.
Sweden Rock har i rätt många år hållit öronen spetsade mot marken och plockat upp snackisar från undergroundscenen som sänker medelåldern hos festivalbesökarna och på sikt kan säkra framtiden.
I år lär ett gäng utmanare i de lägre divisionerna – däribland Múr, Orbit Culture, Slomosa, Nephila och The Warning – kvalificera sig till mina personliga höjdpunkter.
Men mycket kan förstås hända fram tills dess.
Under festivalens första dag skiner de svenska banden starkast.
The Night Flight Orchestra, med multitalangen Björn ”Speed” Strid längst fram i cockpiten, tog med publiken på en trivsam resa med glitter, glamour och bomullsmjuk AOR – utan större turbulens. En mysig mjukstart.
Senare gjorde Horndal folkfesten ännu lite folkligare.
Den svenska hårdrocksakten, som med kort varsel blev uppgraderade till en betydligt större scen efter Cattle Decapitations olyckliga avhopp, var i högform. Inför ett tämligen peppigt publikhav gav bruksortsbandet ett enda stort långfinger mot stora techbolag, Tesla och diverse andra kapitalistiska styggelser i samhället.
Sångaren Henrik Levahn hann även få in en rejäl känga mot festivalpubliken under bandets korta men kraftfulla spelning.
– Den här festivalen är fylld med mellanchefer som klär ut sig till hårdrockare. Så kom igen nu alla chefer!
Ouch.
Svenska Sarcator serverade på sitt håll ett organiserat kaos av thrash, dödsmetall, punk och black metal av det synnerligen skoningslösa slaget.
Självsäkerheten hos sångaren Mateo Tervonen – Greta Thunbergs bortbytta broder som hamnade hos thrash-troll som dyrkar Slayer i stället för hos Malena Ernman – var spelningens stabila ryggrad.
I väntan på en effektiv tidsmaskin ger Trollhättankvartetten en inblick i framtidens metalscen, där de kommer att regera. Hårt och skoningslöst.
Med det kan hända att även ett strålande set av ungtupparna i Sarcator känns som uppvärmning sekunden som Slipknot går på festivalens största scen.
Den som överlever det helvetiska hällregnet, som plötsligt började ösa ner från himlen några minuter in i Opeths spelning, får se.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
