En av de sjukaste och bästa konserterna jag sett
Uppdaterad 2025-10-14 | Publicerad 2025-10-12
KONSERT Fråga inte vad som händer.
Det är ingen idé.
Ingen kan ta in allt när Lady Gaga går upp på scenen och lämnar alla bakom sig i ett makabert monsterdisco.
Lady Gaga
Plats: Avicii arena, Stockholm. Publik: Runt 13 000 (slutsålt). Längd: Över två och en halv timme. Bäst: ”Abracadabra”, ”Poker face”, ”Applause”, ”Born this way”, den där v e r s i o n e n av ”Hair” och ”monsterhjärtats eviga aria”, ”Bad romance”. Sämst: Gitarrsolona i ”The beast” förtjänar en knogmacka av Sankte Per. Trumsolot mellan andra och tredje akten och all heavy metal i ”Killah” är om möjligt ännu värre.
Det går inte att förbereda sig.
Man kan sitta och se om Lady Gagas senaste show på Coachella två gånger till. Man kan surfa in på Youtube och se varenda sekund av konserten. Man kan glo på 400 klipp på Tiktok från turnén.
Det säger ändå inget om attacken när Stefani Joanne Angelina Germanotta rullar in på en gigantisk remix av en blodröd lampskärm, tårta och moderkaka och avlossar ”Abracadabra” och ”Judas”.
Det är grekiska kolonner, eldkanoner, jättelika gåspennor, 13 000 armband i publiken som blinkar blodrött, rökbomber, och högar av dansare som virvlar omkring. Det händer mer på några minuter än under 25 finaler av Eurovision Song Contest.
Alla ens sinnen går i konkurs direkt. Och det är bara halva första akten av totalt fem. Plus extranummer. Showen har inte ens börjat.
Det finns en story här nånstans. Konsertens teatraliska och gotiska upplägg går ut på att den onda och goda sidan av Lady Gaga krigar mot varandra, människans dubbla natur och... vem bryr sig?
”Ma-ma-ma-ma...” ”MA-MA-MA-MA...”
Förlåt, men nu börjar ”Poker face”. Beats från tyska nattklubben Berghains mörkaste källare dunkar i kapp med melodier som sitter och spelar harpa uppe i discohimlen.
Det är ett fullständigt vansinne. Det är låt nummer sju. Och det bara fortsätter.
Gaga sjunger ”Perfect celebrity” halvt begravd i sand. Hennes ”duettpartner” verkar lite undernärd. Det är ett skelett. Allt utvecklar sig till ett sorts ”Eyes wide shut”-rave där Lady Gaga slåss mot en demon och basen klöser sig upp ur graven. Något åt det hållet, på ett ungefär.
I nästa sekund sjunger hon ”Paparazzi” medan hon stapplar fram på kryckor. Hennes brudsläp räcker ända bort till Farsta strand. Jublet när släpet börjar att glöda i regnbågens färger är löjligt.
Rekvisitan är lika viktig som musiken. På olika fansajter kan den som vill borra ner sig i varenda detalj av konserten, från vilka solglasögon Gaga använder i ”Shadow of a man” till vem som har sytt balettskorna i just ”Paparazzi”.
Bland alla namn bakom showens design märks scenografen Ed Devlin. Hon har bland annat arbetat med U2, Beyoncé och Adele. Devlin gjorde även mellanakten med Dr Dre, Eminem, Mary J Blige, Kendrick Lamar med flera på Super Bowl 2022.
Men det känns och ser även ut som att målningar av den diaboliske konstnären Hieronymus Bosch, som hade en viss fäbless för döden och helvetet, är en av Lady Gagas medbrottslingar.
Eller möjligtvis en Salvador Dalí som har rökt crack med Satan. Det är lite som att Lady Gaga försöker att knäcka Instagram.
Det är smaklöst och löjligt och fantastiskt och knäppt och techno och metal och pop och electrochocker och häxhouse och djävulsdisco och powerballader och en jättelik dödsskalle och utflippad koreografi och brutalt burleskt och alldeles för mycket, hela tiden.
Det är också den ultimata Lady Gaga-showen.
Hon verkar vilja ställa det förbannade skåpet och sätta ett exempel som ingen annan kan överträffa, kanske inte ens hon själv.
Lady Gaga genomför allt med en osannolik kontroll och intensitet. Logistiken bakom spektaklets alla klädbyten och scenlösningar och peruker? Tekniken och fysiken som krävs för att numren ska sitta och fungera? Det är hisnande att tänka på. Det borde vara omöjligt men Gaga lyckas skapa en levande livekänsla och mänsklig publikkontakt i det förprogrammerade infernot.
Ta bara versionen av ”Born this way”. Den förvandlar Avicii Arena till en glödande discoboll där ingen lämnas kvar och alla är välkomna.
Hon tillägnar låten och showen till queerpubliken.
Till deras rätt att vara sig själv. Till deras stolthet, kamp och kärlek.
Några ögonblick senare gör hon en suggestiv ”Shallow” där scenografin blir en skruvad cover på ”Phantom of the opera”. Hon står i en båt, musiken är kylig electronica och rösten flyger genom taket.
Sedan sätter hon sig vid pianot, gör ”Die with a smile” och skickar ut rösten genom taket igen. Jublet efteråt är en våg som aldrig slutar att rulla. När Gaga försöker att prata efteråt – hon har alltid känt sig hemma här i Sverige och Stockholm – brister rösten flera gånger innan hon sjunger en lång version av ”Hair”, ensam vid pianot, en matchavgörande touchdown.
Sedan sitter hon kvar och slår en homerun med ”Marry the night” också, eller vad man nu ska kalla det för.
Det är omöjligt att ta in allt. Någon annan får göra en akademisk analys av vad fan det är som pågår.
Nämnde jag ”Bad romance”? Den självklara finalen? Den är, i brist på bättre ord, hårdare än saatana perkele. Jag kan inte riktigt ta in den heller. Det är en dimma.
Allra sist står Gaga ensam kvar och vinkar och vräker ut slängkyssar, längst ut på satellitscenen och mitt i publiken. Hon verkar lättad och medtagen, lycklig och förkrossad. Mascaran rinner nerför kinderna. Det finns inget mer att säga.
Alla som vill slå ”The mayhem ball” gör det på egen risk. Chansen är stor att den personen i så fall får anstränga sig så mycket att hen får checka in på ett mentalsjukhus.
Det kostar att vara så här galet bra.
Fotnot: Lady Gaga uppträder i Stockholm 13/10 och 15/10.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.
