Kvinnan som ger hårdrocken en käftsmäll
Sofia Bergström om Poppy
KRÖNIKA Lägg Poppy på minnet, om du inte redan har gjort det.
På nya albumet ”Negative spaces” sparkar den amerikanska artisten in dörren till framtiden och kastar in hårdrocken med huvudet före.
Poppy, eller Moriah Rose Pereira som hon egentligen heter, började sin karriär som Youtuber. I ett surrealistiskt och pastellfärgat gränsland mellan performance art, japansk Kawaii-kultur och ASMR gick hon in i rollen som roboten Poppy.
Allt eftersom blev innehållet mer musikrelaterat, och 2017 debuterade Poppy som popartist med ep:n ”Bubblebath”. Som en självsäker stilkameleont har sångerskan sedan rört sig genom reggae, edm, rap, punk, grunge, j-pop, k-pop, nu metal och industriell Nine Inch Nails-inspirerad rock.
“I get bored rather quickly so I have to cater to my own attention span”, sa 29-åringen nyligen i en intervju i Metal Hammer. Det förklarar saken.
Det nyfikna sökandet, egensinnigheten och viljan att spränga genrebarriärer har satt Poppy på tronen inom den alternativa metalscenen. Hon har turnerat som förband till Bring Me The Horizon och Avenged Sevenfold, nominerats till en amerikansk Grammy tillsammans med hardcorebandet Knocked Loose och prytt omslaget till musiktidningen Metal Hammer.
Själv har jag bevittnat hajpen på bekvämt avstånd. Gillat någon enstaka låt men framför allt glatt mig över att Poppy introducerat rock och metal för unga popsnören.
Med ”Negative spaces” förvandlas jag till ett fan.
På albumet, som släpptes för en vecka sedan, dyker den Los Angeles-baserade artisten djupt ner i mullrande metalcore-vatten, vägledd av producenten Jordan Fish (tidigare keyboardist i Bring Me The Horizon). Ännu en gång utforskar hon teman som identitet, uppror och hopp.
”Maybe I’m the one I’m running from”, spekulerar Poppy i ömsom rasande, ömsom ömma “The cost of giving up”.
“Surviving on defiance” är ett slagkraftigt soundtrack till ungdomens rebelliska natur.
Och i ”Tomorrow” hoppas låtens huvudperson att morgondagen kommer med förändring.
Ilska går som en röd tråd genom majoriteten av skivans 15 spår. Många gånger paketeras de förlösande skriken i förföriska breakdowns (lyssna bara på sanslöst hänsynslösa ”The center’s falling out”).
”They’re all around us” är 2020-talets motsvarighet till Slipknots ”Surfacing”. Sångerskan låter som ett rosenrasande vilddjur med rabies. Jag föreställer mig hur vit fradga stänker på mikrofonen i inspelningsstudion.
Poppy sparkar inte enbart in dörren till framtiden utan kastar in hårdrocken med huvudet före.
4 x tips: bestialisk black metal och hoppfull hårdrock
Djävulskt bra black metal
Djevel gör musik lika nattsvart som den nordiska midvintern. De sju låtarna som utgör nya albumet ”Natt til ende” sätter sina kalla, vassa klor i lyssnaren – och vägrar släppa taget. Med kylslagen atmosfär, kusliga keyboardslingor, frostbitna riff och illavarslande texter om död och mörker har det norska black metal-bandet gjort en skiva lika brutal som bländande vacker. Några av årets starkaste låtar hittar du här.
Ljuvlig skidåkarrock
Mount Hushs psykedeliska stonerrock har vuxit fram i hjärtat av de tyska alperna. Musiken låter därefter. På kvartettens andra album ”II” ryms ljuvlig rock som mestadels lunkar på i ett förföriskt mellantempo och emellanåt bländar med berusande riff och bedårande hookar. Lite som den musikaliska motsvarigheten till att slå sig ned framför en värmande brasa efter en lång dag i skidbackarna. Balladen ”Blues for the dead” låter som ett drabbande möte mellan Damon Albarn (Blur, Gorillaz med flera) och Queens of the Stone Age.
Hårda band som ger hopp
Svenska Sarcator och danska Neckbreakker, som bemästrar svärtad thrash metal respektive ångestfylld dödsmetall, är två av Nordens mest lovande metalband. Den 6 december debuterar Neckbreakker med albumet ”Within the viscera”. Månaden därpå släpper Sarcator sitt tredje album ”Swarming angels & flies”. Av singlarna att döma väntar svinbra skivor. Det finns trots allt hopp om hårdrockens framtid.
En blytung banger
”Post apocalyptic depression” är titeln på Mantars nästa album, som släpps på alla hjärtans dag nästa år. Gissningsvis ger innehållet en inblick i den tyska duons dystra psyken efter pandemin. ”Halsgericht”, första smakprovet från skivan, är fyra minuter betonggrå rock, punk och sludge. Gitarristen Hanno Klänhardts charmigt raspiga sångröst är ännu en gång gastkramande bra.
LYSSNA PÅ SOFIAS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik