Spontan och småtrevlig rock med Neil Young
Publicerad 2025-06-13
ALBUM Nog för att Neil Young alltjämt brinner och hittar hem i några sympatiska gamla sound, men flera av de här låtarna har han skrivit bättre förr.
Neil Young & The Chrome Hearts
Talkin to the trees
Reprise/Warner
ROCK ”If you’re a fascist, then get a Tesla”.
Som jag har skrivit ganska många gånger tidigare: Neil Young är sällan bäst när han är arg. När han skrev ”Ohio” om skjutningarna på Kent State-universitetet 1970 och Crosby, Stills, Nash & Young lyckades få ut låten på singel bara några veckor senare var det musik som fick reell betydelse, för att det var en lysande protestsång som fångade något som bubblade i det amerikanska samhället just då. Att han lyckades få något slags MTV-hit med ”Rockin' in the free world” 19 år senare visade att han alltjämt hade det.
Möjligen finns det en idé kvar hos den självmedvetne gamle hippien att han fortfarande kan göra skillnad om han bara agerar snabbt.
Tanken är förstås älskvärd men det är länge sedan Neil Young befann sig i popkulturens epicentrum, där man förmodligen måste vara om musik ska ha åtminstone en liten chans att påverka något i dag.
Neil Youngs stora problem när han har varit arg de senaste 20 åren är emellertid att han ofta låtit ändamålen helga medlen. Kan han få ut något medan ämnet är färskt verkar det mindre viktigt både att formulera sig väl och skriva slagkraftiga låtar.
”Living with war” (2006), ”A fork in the road” (2009) eller ”The Monsanto years” (2015) hör till de mer lättglömda albumen i hans sentida diskografi av just den anledningen, hur vällovliga de än var när de kom.
Förutom den ovan citerade ”Let’s roll again”, en osande men lite platt uppmaning till den amerikanska bilindustrin att kamma sig och börja göra något bra, och uppföljande betongrocksmällen ”Big change” är den till synes spontant tillverkade ”Talkin to the trees” inte en superpolitisk och inte heller jättearg Neil Young-skiva, även om både ”Let’s roll again” och ”Silver eagle” lånar en hel del från Woody Guthries protestsångsklassiker ”This land is your land”.
Istället känns det fyrtioåttonde studioalbumet ibland lite som Neil Youngs svar på Ulf Lundells dagboksprojekt ”Vardagar”. Han kollar på tv och blir förbannad, handlar lite på Farmers Market och skriver en trevlig sång till sin familj om hur det är att skriva en sång.
En hel del av det som han har spelat in med producentlegendaren Lou Adler och nya bandet The Chrome Hearts – som består av delar av tidigare kompbandet Promise of The Real samt legendariske Muscle Shoals-keyboardisten Spooner Oldham – är också rätt fina låtar, inte minst balladen ”Bottle of love” eller avslutande ”Thankful”.
Neil Young måste dock leva med att han är Neil Young, en av de bästa låtskrivarna genom tiderna. Inget ont om till exempel ”First fire of winter” men den var ännu bättre som ”Helpless”. Somligt annat låter behagligt mycket som det varma akustiska myset på ”Harvest moon” eller ”Comes a time”, utan att överträffa något på de skivorna.
Men måhända handlar ett nytt album numera mer än något annat om glädjen i att få göra lite mer musik, och det kan vi givetvis unna den här 79-åringen.
BÄSTA SPÅR: ”Thankful”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
