The Offspring är ett trivsamt tidsfördriv
Publicerad 2025-10-10
KONSERT The Offsprings låga har inte slocknat. Med gott om publikfrieri, energi och entusiasm skapar Kalifornien-punkarna en berusande partystämning.
Men det räcker inte alltid.
The Offspring
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: Ser nästan fullsatt ut, så runt 7 000 kanske? Längd: 1 timme och 20 minuter. Bäst: ”Hammerhead”, bandets coolaste låt. Den unga trummisen Brandon Pertzborn är också en urkraft som lyfter hela bandet och låtskatten. Sämst: Satan vad sångaren Dexter Holland får kämpa under ”Bad habit”, som dessutom pausas för ett tålamodsprövande mellansnack. Jag är heller inget fan av bandets kroniska coversjuka.
Man kan fråga sig hur ett band som The Offspring, som hade sina glansdagar runt millennieskiftet och inte har släppt en kioskvältare till skiva på sisådär 25 år, lyckas fylla Hovet år 2025.
Att amerikansk trallpunk har fått något av en renässans bland yngre generationer blir med ens uppenbart på plats. Det första som slår mig efter att jag har passerat säkerhetskontrollen är det stora antalet unga kvinnor och tjejer.
Lägg till horder av nostalgiknarkande 80- och 90-talister och svaret ter sig självklart.
Den generationsöverskridande publiken, med fans födda på båda sidor om millennieskiftet, är uppvärmd innan The Offspring ens har gått på scenen. I amerikansk livesport-anda riktas kamerorna mot publiken som uppmuntras till att pussas (en så kallad Kiss Cam), skaka rumpan, headbanga och ge fingret. Samtidigt flyger en uppblåsbar zeppelinare runt över publikhavet.
Det är som att vara på NHL-match.
Lagom till att bandet öppnar med surfrocksglada ”Come out and play” är fansen rejält leksugna.
Dexter Holland och Kevin ”Noodles” Wasserman är taggade till tänderna. Utan tvekan har gitarristen Jonah Nimoy och trummisen Brandon Pertzborn, födda 1992 respektive 1994 (samma år som ”Smash” kom ut), haft en föryngrande effekt på den dynamiska duon.
Genom spelningen peppras publiken med pyro, komplimanger, gigantiska badbollar, visuella effekter och konfetti av alla dess slag. Scenproduktionen är avsevärt pampigare och ambitiösare än under bandets senaste Sverigespelningar.
Men publikfrieriet lyckas inte dölja bristerna som gömmer sig bakom den glada och färgsprakande ytan.
”I want you bad” avslöjar att Holland fortfarande tampas med en ansträngd sångröst. Senare får sångaren, som fyller 60 bast i december, kämpa hårt för att ta sig igenom de höga tonerna i ”Make it all right” från senaste skivan ”Supercharged”. Han klarar sig med nöd och näppe.
Under ”Bad Habit” blir bristerna påfallande uppenbara. Det gör inte saken bättre att numret pausas för ett utdraget och tjatigt mellansnack. Medan Holland och Noodles håller låda under vad som känns som de längsta minuterna i mitt liv tror jag att de flesta i publiken håller på att somna.
Så även under alla covers som följer och som, i vanlig ordning, ger känslan av att bandets katalog inte räcker för att fylla ut en hel konsert. ”I wanna be sedated”, en annars utmärkt Ramones-dänga, blir i det här sammanhanget en party pooper som inte bara dödar stämningen utan också sänker den till botten av Marianergraven.
Undantaget är ”Crazy train”, såklart en hyllning till avlidne Ozzy Osbourne, som i händerna på Kalifornien-gruppen blir ett rätt trevligt tidsfördriv.
Från ”Why don’t you get a job?” och framåt piskar bandet upp till partystämning.
”Pretty fly (for a white guy)”, låten som många har väntat på, är outspätt uppåttjack i ljudform. En kamera fångar upp två unga uppspelta kvinnor framme vid kravallstaket som är klädda som den vita snubben i den ikoniska musikvideon. Holland verkar mäkta imponerad av engagemanget och entusiasmen.
Det är samtidigt något odödligt över ”The kids aren’t alright” och ”You’re gonna go far, kid”, som rivs av mot slutet av spelningen och som träffsäkert ringar in en allmänmänsklig längtan tillbaka till ungdomens oskyldiga dagar.
På den fronten är The Offspring fortfarande obestridligt bäst.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik