Wet Leg kommer med knasiga mängder kul
Uppdaterad 2025-08-12 | Publicerad 2025-08-08
WAY OUT WEST Wet Leg bevisar med knasigt högljudd popintensitet att deras brinntid nog kan vara betydligt längre än vi först anade.
Wet Leg
Plats: Linné, Way Out West. Publik: Det är folk en hyfsad bit utanför tältduken. Längd: 55 minuter. Bäst: ”Chaise longue” är fortfarande i viss särklass. Sämst: Möjligen ljudet i början.
GÖTEBORG. Om en timme kändes lite för kort för Molly Sandén är de 55 minuterna med Wet Leg en helt perfekt längd.
Den här sortens punkiga pop konsumeras bäst i så högkoncentrerad form som möjligt, det sitter i musikens dna. Superkul i två-tre minuter, sedan superkul igen med en lite ny twist i två-tre minuter till.
Isle of Wight-bandet hade kunnat brinna fort och eftersom jag inte lyckades elda upp mig riktigt lika mycket för nya albumet ”Moisturizer” som för den fabulöst roliga debuten undrade jag lite oroligt om det var det som var på väg att ske. Men showen i ett smockfullt Linné-tält lyckas faktiskt snarare övertyga mig om motsatsen.
Låtar som ”Davina McCall” och ”Don’t speak”, som sångerskan Rhian Teasdale säger att de premiärspelar i kväll, växer rejält, och den förvandling från charmigt hemkört duoprojekt till professionell popkvintett som ofrånkomligen följt på succén har faktiskt inte berövat dem på någon personlighet alls.
Snarare adderar Teasdale bara ännu mer skev, knasig energi av lika delar kufigt sex och dräpande ironi med sin nya persona där korta byxor och genomskinlig neongrön elgitarr är lika viktiga element.
I så här mycket larm blir det också bara ännu tydligare vilken säregen sorts melodier och harmonier Wet Leg bygger sin i grunden så klassiska punk- och new wave-rotade musik på.
Och när de släpper lös allt slammer i en låt som ”Pillow talk” eller får hela publiken att skriva hysteriskt i ”Ur mum” blir det också tydligt hur snabbt de blivit ett älskat band.
Tveklöst märks det i den redan åtminstone semiklassiska debutsingeln ”Chaise longue”, när Teasdale når raden ”Excuse me” och möts av ett öronbedövande ”WHAT?” från publiken.
Då har jag ändå inte nämnt gigets enda showmoment, när Teasdale i sista låten ”CPR” plockar upp en gammal röd telefon med snurrsladd, låtsas ringa nödnummer och förklarar problemet, att hon är IN LOVE.
Väldigt Wet Leg.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik