Justin Bieber blickar inåt med vuxnare indie-r’n’b
Uppdaterad 2025-07-13 | Publicerad 2025-07-11
ALBUM Justin Biebers sjunde album går i stunder att beskriva som moget utlämnande och tilltalande experimentellt men ungefär lika ofta som självupptagen och aningen tålamodsprövande terapi-r’n’b.
Justin Bieber
Swag
ILH/Def Jam/Universal
POP I ett läge där fansen har oroat sig för både artistens hälsa och äktenskap känns möjligen det annars lite trötta greppet överraskningsalbum som rätt strategi för att maxa intresset. Några reklampelare i utvalda städer och diverse poster på sociala medier dök upp och bara timmar senare var Justin Biebers sjunde album här.
Albumomslaget är svart, pressbilden svartvit. En synnerligen vältatuerad 31-åring visar upp sig med snart ettårige sonen Jack Blues lyft över huvudet. Om det fortfarande sitter kvar några rester av tonårsidolen Bieber i imagen ska de bort nu. Artisten som presenterar sig här är en mogen familjeman, en överlevare som tagit sig igenom en tung period av utmattning och sjukdom och vill manifestera både känslomässig och musikalisk mognad.
Det har ”resulterat i några av hans mest personliga låtar hittills”, för att citera pressreleasen.
Sådana formuleringar har vi läst i den sortens texter förr. Därmed inte sagt att det inte ligger något i det. I de 21 spår som utgör ”Swag” tonar Bieber ned mycket av det mest poppiga från fyra år gamla abumet ”Justice” till förmån för ett makligare, softare och lite dovare sound. Ett ben är stadigt placerat i millennieskiftets softa r’n’b-våg, några fingrar lätt doppade i de Bon Iver-influenser som letar sig in i så mycket av samtida pop. Kanske ofrånkomligt när singer-songwritern Mk.gee och producenten Dijon, båda med Bon Iver-kopplingar, finns med på olika hörn.
En del spår låter som att de är spontaninspelade på Biebers telefon, andra blir mer ett slags skits, antingen i form av inspelade replikskiften med paparazzi-fotografer eller löst studiosnack med vännen, komikern och artisten Druski (”your skin white but your soul black, Justin, I promise you”).
Det händer att Biebers förändringslusta leder till genuint bra grejer, som den oväntat organiska ”Daisies” eller den lika berörande som begåvat återhållsamma ”Devotion”, med nämnde Dijon. Dessutom blir det ganska underhållande när Bieber låter den notoriskt snuskiga Sexxy Red lägga några risqué-rim i sängkammarsouliga ”Sweet spot” (se till att lyssna på den ocensurerade versionen av albumet).
Även öppningsspåret ”All I can take” är läcker indie-r’n’b som manifesterar Biebers nya, friare approach till skapandet, och ”Things you do” smyger in som en snyggt spartansk – i princip bara Biebers röst över enkelt plockande elgitarr – liten förklaring av vardagskärlek.
I andra stunder kanar den organiska r’n’b:n över mot ett tråksävligt och mer slickat håll, och när den kanadensiska superstjärnan parar det med en med viss övertro på den genomsnittlige lyssnarens intresse för hans kändisproblem och begränsad känsla för hur jolmig musik som går att skriva om sitt familjeliv blir det mindre kul. Gospelpastorn Marvin Winans avslutande friformpredikande i ”Forgiveness” ska förmodligen addera något slags lager av andlighet till mixen men känns mest märklig.
Vi kan således konstatera att Justin Biebers ständigt pågående vilja att bli tagen på artistiskt allvar aldrig har känts mer lovande och intressant än på ”Swag”, samtidigt som han inte heller den här gången lyckas – eller vågar – gå så långt som han kanske skulle behöva.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik