Hon är världens coolaste popstjärna
Markus Larsson: Så bra var Billie Eilish på Avicii arena
Uppdaterad 2025-04-24 | Publicerad 2025-04-23
KONSERT Billie Eilish hade kunnat nöja sig med att slänga in sin keps på scenen.
Hon hade ändå vunnit.
Den jetlaggade 23-åringen från Kalifornien är världens coolaste popstjärna i 97 minuter.
Billie Eilish
Plats: Avicii arena, Stockholm. Publik: Fullsatt. Längd: 97 minuter Bäst: ”Bury a friend”, basgången i ”Bad guy”, hur publiken och Billie sjunger ”Wildflower” tillsammans, ”Guess” och ”Birds of a feather” Sämst: Att inte Bond-låten ”No time to die” fick plats i setet. Fråga: Hur många andra låter sin mamma marknadsföra sin business på skärmarna innan sina konserter? Några frågor på det?
Vissa artister har en publik som låter dubbelt så högt som musiken på konserterna.
Billie Eilish är nåt annat. När hon, punktlig som ett atomur, dyker upp på toppen av kub hörs hon inte alls.
Eftersom hon sjunger och viskar och mumlar lite lägre än de flesta låter publiken minst fem gånger så högt som henne. Kanske tio gånger högre, det är svårt att mäta.
Hon står på scen och alla andra i Avicii arena är hennes kör. Det är bland det mest sanslösa jag har hört och sett. Nej, det och mycket annat som händer går inte att fånga på Instagram. Du måste vara där.
Innan balladen ”Wildflower” kan hon bara stå still och tyst och lyssna på jublet i, well, det känns som flera minuter. Vad ska hon göra? Hon slår ut med armarna och ser nästan blyg ut. Egentligen är hon klar redan där. Det räcker. Hon behöver inte göra nåt mer.
Och ungefär så fortsätter det. Det enda som kan tävla med publiken är en bas som gräver en ny tunnelbanelinje under arenan.
Det är lätt att gå vilse i utmärkelser och siffror när det gäller Billie Eilish.
Hon har just nu över 100 miljoner strömmar i månaden på Spotify. Taylor Swift har, som jämförelse, 84 miljoner. Eilish har vunnit två Oscars för bästa låt. En för det magnifika ledmotivet till James Bond-filmen ”No time to die”, och en för ”What was I made for” till ”Barbie”. På nåt sätt känns den vingbredden, från Bond till Barbie, alldeles självklar. Precis på samma sätt som hon kan växla mellan skeva jazzballader från trattgrammofonernas tid och trapdisco på en sekund.
2022 blev Billie den yngsta artisten som någonsin har varit huvudakt på den brittiska festivalen Glastonbury. Hon har släppt tre album och 37 singlar, vunnit nio amerikanska Grammys, slagit 20 rekord i Guinness rekordbok, sopat hem två Golden Globes, vunnit sju priser på MTV och inspirerat en hel säsong av tv-serien ”True detective”.
Och, ja, hon fyller 24 år i december.
Bilden av att popartister var tvungna att jobba hårdare och brinna snabbare förr är en myt. Billie Eilish, som släppte sitt debutalbum för sex år sen, visar att popmusikens hastighet kan vara precis lika hög i dag som på 60-talet. I många fall högre.
Dessutom är Billie Eilish cool på det där sättet som mainstream-artister sällan eller aldrig är längre. Hon är inte skolad i en banal Disney-fabrik. Hon är över huvud taget inte förknippad med nån direktsänd och enfaldig talangjakt på tv.
Ingen trodde att spökpop som Billie började att skriva och spela in tillsammans med sin bror Finneas hemma hos föräldrarna i Highland Park i Los Angeles en dag skulle springa åttor runt konkurrenterna på världens hitlistor. Ingen algoritm frågade efter henne, och hon hände ändå.
Till slut måste alltid popmusiken få bli queer, deprimerad, galen och konstig igen. Och på den här nivån har få försvarat rätten att få vara weird, att det ”normala” är det knäppa, bättre än Billie.
Hon kommer aldrig att göra tre timmar långa konserter. I intervjuer har hon kallat den idén för ”bokstavligt talat psykotisk”. Mottot i Avicii arena är att inte tråka ut publiken. Hon scrollar relativt snabbt sig fram genom sin smått fantastiska låtkatalog som i princip bara består av strömmade hits som inte skulle ha blivit det.
Det finns så mycket att tycka om.
Scenen är placerad i mitten av arenan. Bandet är nedsänkta i två hål och i taket hänger en jumbotron av storleken oljerigg. Det skapar en illusion av att stå på parkettplats var man än sitter.
Billie säger att hon har jetlag men det luddiga tillståndet passar i så fall de tre laddade, akustiska och vackra versionerna av ”Your power”, ”Skinny” och ”TV” alldeles utmärkt.
Hemsökta ”Bury a friend” blir ett dunkande, rött och rykande eldinferno där Billie och publiken förenas i ett gemensamt och lyckligt vrål:
”I wanna end me!”
Det gamla tricket att be alla huka eller sätta sig ner och sedan studsa upp på en given signal i ”Oxytocin” blir just här en löjligt stark endorfinkick. Och behöver jag ens säga att stämningen i Charli XCX ”Guess” är ett grönt ”Brat”-disco som får betongen under fötterna att ringa en kiropraktor? Nej. Det blir ännu roligare och tyngre i den långa klubbmixen av ”L’amour de ma vie”.
Visst, det finns artister som är mer ”där” på scen, det kan hända att Billie har gjort ännu mer inspirerade konserter förut. Det känns verkligen som att hon just scrollar sig genom vissa låtar och tomtar runt än framför dem.
Men det är hårklyverier när ”Birds of a feather” till slut rullar in arenan i bomull och konfetti. Det är perfekt att showen, efter alla tvära kast mellan diabolisk ångest och motsatsen att vilja ha en tjej på sitt ansikte och äta henne till lunch, avslutas med Billies sötaste och mest romantiska popmelodi där de förtvivlat enkla orden som riktas till alla betyder så mycket:
”I love you ’til the day that I die.”
Och det är lite sorgset, allting. Det lär dröja innan man får se och uppleva henne i en lika liten arena igen, om det nu nånsin sker.
Väldigt snart kommer de två kvällarna på Avicii Arena 2025 att kännas ”jag var där”- unika.
Typ nu.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Blurögeg ghcosoky och Spotify för full koll på allt inom musik.
