Stressigt, obarmhärtigt, märkligt, outhärdligt och helt underbart
Uppdaterad 2025-06-05 | Publicerad 2025-05-28
”Elden Ring Nightreign” är ett minst sagt vågat experiment.
Förmodligen faller det färre i smaken och fler lär få hjärtattacker.
Hatten av och fuck you, From Software.
För några år sedan blev ”Elden Ring” välförtjänt utsett till Årets spel och expansionen från ifjol var utsökt.
Nu har From Software alltså mixat ihop den grunden med välbekanta element från ”Call of Duty” och ”League of Legends” till ett multiplayer-co-op som går på tid.
Trots att vapen, spelmekanik, miljöer, fiender och bossar har hög igenkänningsfaktor är denna upplevelse totalt annorlunda.
Den är på i princip alla plan ännu grymmare.
Kompakt och komplicerat
Från början fokuserade jag på en klass och nötade singleplayer för att lära mig grunderna. Det är att rekommendera innan online-äventyren kör igång, för ”Nightreign” är inte direkt en simpel historia.
Låt mig exemplifiera med siffror:
Recensionsguiden som skickades ut är 151 116 tecken lång (mer än 30 gånger längre än denna recension).
”Kingdom Come Deliverance 2”, ett annat kanonspel från i våras, som blivit omtalat för just sina otaliga komponenter hade en recensionsguide på 65 000 tecken.
Det är en del att ta in det (inte minst vad markeringarna på kartan faktiskt betyder), men inlärningsprocessen är i all sin obarmhärtighet ändå rätt snabb. Efter sisådär 40 timmar har jag den hårda vägen lärt mig vad jag ska prioritera och än viktigare när det är läge att lämna.
Men framför allt känner jag mig nu bekväm med mer än hälften av alla och jäklar vad roliga de är att spela. Tempot har ju skruvats upp till max och med det kommer inte bara stress, utan också makt.
Hjärtat i näshålan
En stor skillnad mot originalet är de unika egenskaper som efter användande behöver laddas upp igen över tid. Tillfredsställelsen är total när jag lyckas i helt rätt läge och få bossen på fall. När dessa tajmas med två medspelare vet ibland vår förödelse inga gränser och jag verkligen ropar ut min glädje när vi slaktar oss igenom fiendelägren.
Men ja, det hade varit intressant att ha en pulsmätare igång under de här spelsejourerna. Hjärtat är inte i halsgropen, jag känner det uppe i näshålan.
Expeditionerna följer ju samma struktur men de slutar aldrig att överraska en.
Ena rundan kan jag och mina kompanjoner utrota allt med bravur, fylla på våra flaskbestånd och hitta helt rätt vapen – för att sedan invaderas av ett okärt återseende i form av en boss från originalet, dö, förlora varsin level, tappa momentum och sedermera misslyckas.
Sen kan nästa runda inledas katastrofalt, men så har vi tur med att få en förhållandevis enkel boss i natt två, så vi kan spara våra föremål – och till slut klarar vi hela skiten.
Ett märkligt drag
Spelet är optimerat för att spelas just i grupper om tre. Är inte det aningen märkligt?
From Software har förvisso redan medgivit att de kanske borde ha tänkt på att även ha ett spelläge för två personer, och att ett sådant förmodligen kommer senare. Men det är inte direkt enkelt att övertala polare utan erfarenhet att ta upp ”Elden Ring”. Än mindre denna version.
För jo, jag har verkligen fantastiskt roligt. Jag tänker på spelet när jag umgås med andra, drömde om det i natt. Klasserna är unikt underhållande, tempot är grymt, spelkänslan sedvanligt mästerlig – men djävulen vad frustrerad jag ändå har blivit på detta spel.
Dessa expeditioner kan ta en trekvart att klara ut, på ett ungefär. Att kunna träna på slutbossarna känns därför nästan omöjligt. Att bli varse om en ny bossmekanik i fas två, när det förbannade aset helt plötsligt kan plocka upp en från sidan och direkt avsluta ens liv, känns inte direkt superkul. För då är det 45 minuter tills jag kan prova det igen – ifall man nu åter lyckas ta sig dit. Man tappar ju nästan förståndet efter att det har hänt några gånger.
Och eftersom i princip alla uppgraderingar försvinner kan nästa runda typ kännas meningslös efter 20 minuter ifall jag inte hittar i närheten lika bra komponenter som under föregående runda.
Sen är det ju något visst med online-spel och vad som gör dem åtråvärda i jämförelse med renodlade rollspel.
Jag har spelat och älskat varenda ”Souls”-spel och rundat ”Elden Ring”. Knappt någonsin har jag kollat på ”tutorials” om vad jag ska göra, vilka vapen som finns eller dylikt. Jag har till och med avaktiverat de där meddelandena på marken från andra spelare. För mig har har de varit mina egna äventyr.
En stor del av ”Elden Rings” magi var att utforska världen. Hur landskapet plötsligt kunde öppna upp sig från toppen av en borg och hur det vattnades i både mun och ögon när man ivrigt viskade för sig själv; ”dit ska jag sen, sen dit, sen dit!”.
”Nightreign” saknar förstås den magin. Syftet är att bjuda upp till en helt annan form av dans.
Det här är mycket mer ett spel för eliten från en generation där allt ska gå så förbannat snabbt. , som man säger.
Det kommer tilltala färre. Jag lovar att många lär ge upp längs vägen, och tyvärr kan jag på sätt och vis förstå dem.
Men för de som vågar, kan och orkar är detta ytterst modiga experiment ytterligare ett exempel på att From Software är en av världens främsta tv-spelsutvecklare.
