Klarar sig över mållinjen – med viss möda
Men nu borde kassakon ”Squid game” få vila i frid
Publicerad 2025-06-27
TV-RECENSION När vi återser spelare 456 har han tappat gnistan. Och det har i viss mån även serien han är hjältefigur i.
Men våldsorgien ”Squid game” har trots allt tillräckligt många ess i rockärmen för att ta sig i mål med det mesta av hedern i behåll.
Squid game
Säsong 3
Av Hwang Dong-hyuk, med Lee Jung-jae, Lee Byung-hun, Yim Si-wan, Wi Ha-joon, Park Gyu-young, Park Sung-hoon, Kang Ae-shim, Yang Dong-geun.
DYSTOPISK THRILLER. Hwang Dong-hyuks sydkoreanska, dystopiska och antikapitalistiska ultravåld om hur skuldsatta, desperata människor tävlar till döden i barnlekar slog ner som en bomb under pandemin och blev en fortfarande oöverträffad brottarhit för Netflix.
En första innovativ, makaber och häftig omgång ledde, som succéer ofta gör, till en anständig men lite svagare och kanske framför allt egentligen onödig fortsättning. Och nu kommer den tredje och sista säsongen. Som är ännu lite tröttare.
Delvis för att Emmy-vinnaren Lee Jung-jaes hjälte Seong Gi-hun, alias spelare 456, är en deprimerad skugga av sitt forna jag.
Han är knäckt efter den förra säsongens blodbad och misslyckade uppror, och när spelen drar igång igen har han helt tappat geisten. Det är som att hans själ har lämnat kroppen, och att en stor del av hela seriens hjärta och energi försvann tillsammans med den.
Han spelar visserligen en viktigare roll igen i de senare avsnitten, när han börjar bära runt på en helt ny typ av otippad tävlande, som deltar i spelen utan att ha kunnat ge sitt samtycke (fråga inte). Men länge är det snarare andra spelare som står i fokus.
Som den åldrande mamman 149 (Jang Geum-ja) och den spelmissbrukande sonen 007 (Yang Dong-geun), den transsexuella ex-marinsoldaten 120 (Park Sung-hoon), och gravida 222 (Jo Yu-ri).
Mycket tid ägnas åt sidospår som är betydligt mindre engagerande och figurer man bryr sig mindre om. Och det ökända, utländska, genomonda och stenrika VIP-gänget är tillbaka, för att återigen leverera så usel dialog och så parodiskt skådespeleri att det skär sig mot precis allt annat. Vilket möjligtvis är poängen men blir distraherande.
Den här sista säsongen – som egentligen borde ha bakats ihop med den andra till en enda, tajtare enhet – är ännu brutalare, mörkare och deppigare än de tidigare, med mindre skärpa och absolut ingen humor. Och ärligt talat inte så mycket mer att säga om människans natur än att just när man trodde att botten var nådd finns det alltid någon som kan tänka sig att sjunka ännu lite lägre.
Men de nya spel som introduceras är verkligen imponerande iscensatta, och då speciellt ett som handlar om en klassisk, kvinnligt kodad skolgårdsaktivitet. Och allt som allt klarar ”Squid game”, med viss möda, att ta sig över mållinjen med det mesta av hedern i behåll.
Om det sedan verkligen är en bra idé att låta den här kassakon springa vidare mot spinoff-marker, vilket vi får en tydlig vink om att den ska få göra, är en annan femma.
Säsong tre av ”Squid game” har premiär på Netflix den 27 juni.