SVT:s juldrama är något alldeles extra
”Jag for ner till bror” är både gripande och imponerande osentimental
Publicerad 2025-12-25
TV-RECENSION Karin Arrhenius och Sanna Lenken har tagit sig an Karin Smirnoffs debutroman ”Jag for ner till bror”, om bortträngda minnen, syskonkärlek och uppväxten från helvetet. Och gjort årets i särklass bästa svenska tv-serie.
Jag for ner till bror
SVT
Fyra delar
Av Karin Arrhenius, med Amanda Jansson, Jakob Öhrman, Rasmus Johansson, Malin Vispe, Göran Engman, Maja Runeberg, Martin Pareto, Bella Lövdin, Elias Haug.
DRAMA. Hatten av. Manusförfattaren Karin Arrhenius och regissören Sanna Lenken har gjort en miniserie i fyra delar av Karin Smirnoffs hyllade debutroman ”Jag for ner till bror” från 2018, och den är något alldeles extra. Med ett otroligt tryck i varenda scen.
”Tunna blå linjens” Amanda Jansson gör huvudrollen som Jana Kippo, som efter många år i mental exil återvänder till sin lilla hemby Smalånger i Västerbotten för att ta tag i sin tvillingbror Bror (Rasmus Johansson), som håller på att supa ihjäl sig och går runt som en vandrande hjärtattack bland ölburkar, smutsig disk och fruktansvärda minnen i huset de växte upp i.
Men innan Jana tar sig fram dit blir hon upplockad i ett snöoväder av den mystiske, fulsnygge John (Jakob Öhrman), som hon inte känner igen men som mycket väl vet vem hon är. Och utan att själv verka förstå varför dras hon till honom.
En udda och avvaktande men passionerad affär inleds, medan folk i byn och de kollegor och brukare som Jana träffar i sitt nya jobb på hemtjänsten pratar. Om Johns fru Maria, som låg med alla karlar i byn och krossade Brors hjärta, och om hur det måste ha varit John som hade ihjäl henne.
Och steg för steg klarnar bilden av vad det egentligen var som hände, både då och nu, när tillbakablickar mot Janas och Brors fasansfulla uppväxt med den vedervärdiga ”fadren” (Martin Pareto) och den bedrövliga ”modren” (Maja Runeberg) fyller i tittarnas luckor, och minnen som Jana själv har trängt bort kommer tillbaka.
Som juldrama i SVT är ”Jag for ner till bror” en osedvanligt tung historia. Mer eller mindre fyra gånger 45 minuter av totalt jävla mörker om rent ofattbara trauman, riktigt dålig stämning och grovhuggen glesbygdsnoir. Miljöerna är nedgångna, ingen har renoverat något, någonsin, det luktar hembränt, nyslaktad älg, testosteron och fylla, sex har man på kökssoffan med full naturlig kroppsbehåring, och människor är fångar i det förflutna, oavsett om det var en bättre eller en sämre tid än nu.
Men här finns också en karg skönhet, det oförstörbara bandet mellan syster och bror, och någonstans någon form av, om absolut inte förlåtelse så ändå acceptans. En hårdkokt värme.
Känslan för både platsen och människorna är osviklig i Lenkens regi, Arrhenius manus ger oss det vi behöver veta precis när vi faktiskt behöver veta det, och den kortfattade men drastiska dialogen säger mycket med få ord.
Och skådespeleriet är helt rätt, med modiga, liksom avklädda rolltolkningar. Först och främst av Jansson, vars Jana är både manhaftig, krass och kapabel och sårbar och hela tiden jagad, av Johansson som den snälle men så trasiga stackars Bror, och av Öhrman som den både våldsamma och beskyddande särlingen John. Men också i mindre roller, av bland andra Göran Engman som en klarsynt äldre man med ånger och Malin Vispe som Janas dödssjuka barndomsvän.
Allt harmoniserar i den här distinkta, mustiga och intensiva världen, som finns någonstans mellan socialrealism och skröna. Och det är gripande och imponerande osentimentalt på samma gång.
”Jag for ner till bror” har premiär på SVT Play den 26 december och i SVT1 den 27 december.