Han borde ha låtit croissanten tysta munnen
Johannes Wretljung Perssons frukostfiasko var brutalt att skåda
TV-KRÖNIKA En del människor kan snacka sig ur vilka situationer som helst.
Men Johannes Wretljung Persson är uppenbarligen inte en av dem.
Så, Isabella Löwengrip blev den som aldrig fick återvända från skogen.
Ett begripligt val av förrädarna, som förra veckan bevittnade ”vad hon kan göra bara genom att öppna munnen” då hon snabbt och effektivt mobiliserade hela skocken mot stackars Britta Kjellstrand.
Lite trist för oss tittare, då hon var en av säsongens mer färgstarka deltagare, men själv tog hon sitt dödsbud med gott humör och som en komplimang. Och när hon såg Matilda Allan bland förrädarna blev hon så imponerad att hon började prata om en Oscar.
Det kanske var att ta i, kan jag tycka. Men det för mig om inte annat osökt in på spelbutiksägaren Johannes Wretljung Perssons skådespel vid frukostbordet. Som vi väl alla kan enas om var ungefär så långt ifrån Oscarsmaterial som det över huvud taget är möjligt att komma?
Det var en odiskutabel flopp. Madonna i ”Swept away”. Halle Berry i ”Catwoman”. Mariah Carey i ”Glitter”. En fullständig förlisning, ett spektakulärt hjärnsläpp och en plågsam tågkrasch i slow motion. Och ju mer han pladdrade på om vad som hade hänt kvällen före, och ju fler helt oviktiga detaljer han improviserade ihop, desto djupare grävde han sin egen grav. Skepsisen runt bordet var så tung att man kunde skära den med kniv.
Till slut fick stackaren stoppa en croissant i munnen för att försöka få tyst på sig själv. Men då var skadan redan skedd.
Och ingen var förmodligen gladare för det än hans förrädarkollega Ahmed Berhan, som såg sin chans att äntligen bli av med sin felvärvning, anföll med ett ”Du är en fucking förrädare” och kastade en vindruva i ansiktet på honom.
Precis som man brukar göra när man är 40 år och vistas i möblerade rum. Tydligen.
Strax därefter tutade han i Wretljung Persson att han skulle ”släppa honom under dagen”. En lögn som var uppenbar för alla utom just Wretljung Persson, som återigen fick hopp om livet och bestämde sig, av anledningar som aldrig blev helt glasklara för oss tittare utan kändes lite slumpmässiga, för att försöka dra igång ett drev mot Marcus Birro.
Det gick sådär, och när det var dags för förvisningen runt det runda bordet såg det mörkt ut för honom redan innan han gjorde allt ännu värre genom att, i ett trängt läge, dra en lång och surrig harang om hur ”det mänskliga minnet är plastiskt”.
Något som må vara sant i sak, men tedde sig som en dåres försvarstal i det här sammanhanget. Och sedan var det kört, för spelnörden som bara var en kraft att räkna med i teorin, och i praktiken tvärtom har varit en av de minst strategiska spelarna.
Gry Forssell däremot, framstår som smart på riktigt, och har lagt ihop två och två på ett imponerande sätt. Kan hon kanske se till att Berhan ryker härnäst?
Jag brukar visserligen heja på förrädarna – men den här gången är det svårare än vanligt.
Må den som är fri från synd kasta första druvan nästa vecka.
