Tony Irving har plötsligt blivit en dinosaurie
Nya ”Let’s dance” vill ta sig in i gänget som får visa leg på Systemet
Publicerad 2025-03-15
TV-KRÖNIKA. När TV4 meddelade att de skulle göra om ”Let’s dance” skojade de inte.
Långköraren har genomgått en helkroppsrenovering, för en betydligt yngre look.
Hoppsan. Nästan 20 år gamla ”Let’s dance”, som nu har kommit tillbaka efter förra vårens uppehåll, har inte bara sminkat över de värsta rynkorna.
Programmet har lagt sig under kniven och gjort en totalrenovering. Ett ansiktslyft, en full bukplastik, ett tuttjobb och en rumpförstoring.
Och då är ordet som ska in på vågrätt, rad fem, alltså: föryngring.
För ”Let’s dance” vill numera väldigt, väldigt gärna kännas ungt, helst så ungt att det får hänga med dem som måste visa leg på Systemet, och det enda fossilet från förr som finns kvar är Tony Irving.
En man som med sina tydligen extrema 58 jordsnurr nu plötsligt framställs som en dinosaurie, vars ålder var föremål för ett antal skämt i premiären och säkerligen kommer att generera fler framöver.
I övrigt är det mesta nytt; vinjettmusik, logga, programledare (Pär Lernström och Johanna Nordström), dansstilar, proffsdansare, upplägg och studiokoncept, där fokus nu ligger på LED-skärmar och show medan orkestern är utslängd.
Och även byäldsten Irvings jurykollegor är utbytta.
Och anledningen till det är, om någon trodde det, alltså inte att man tyvärr inte fick tag på Dermot Clemenger. Utan att man ville ha in nytt, fräscht (ungt) blod.
Och det fick man i artisten Eric Saade, som vann ”Let’s dance” 2022, och dansaren Taya Shawki, som har jobbat med storfräsare som Beyoncé, Ariana Grande och Rihanna.
Hon känns omedelbart som en klockren del i TV4:s nya strategi. Och överlag tror jag att de har tänkt rätt med det mesta, om det är en yngre publik och ett program som går starkare på TV4 Play de vill ha. (Vilket det ju är.)
De har poppat till det hela rejält, paketerat om, och plockat några väl valda delar från sina andra stora underhållningsprogram.
Lernström från ”Idol”, såklart, och momentet med att studiopubliken får rösta i förinspelade program från ”Masked singer”.
Att juryn numera har ett ”wildcard” att spela ut, alltså möjlighet att rädda en deltagare de gillar lite extra, känns igen från både ”Idol” och ”Talang”. Och det gör också de inslag där deltagarna får berätta om något jobbigt i sina liv, gärna till ljudet av små stråkar, för att bygga upp rätt känsla inför deras framträdanden.
Nu återstår förstås att se om det här går hem på det sätt som TV4 hoppas att det ska göra. En risk är att den gamla tiodanspubliken sviker, medan de yngre bara fortsätter att scrolla i sina telefoner. Men man kan i alla fall inte klandra dem för att inte ha försökt.
Och själv kände jag faktiskt att jag har saknat det här lite grann, när jag såg Theo Haraldsson i neongröna spetsbyxor och Carolina Klüft och hennes partner Hugo Gustafsson insvepta i silverglansiga, formlösa satingardiner.
Inget annat underhållningsprogram har ett lika oförskräckt sinne för klädval som ”Let’s dance”.