Klyschbingo med Emily Cooper – nu i italiensk utgåva
Plötsligt ser jag potential i ”Emily in Paris” olidliga dumhet
TV-KRÖNIKA ”Emily in Paris” har blivit ”Emily in Rome”. Franska klichéer har blivit italienska. Och varför sluta där, när resten av Europa erbjuder ett veritabelt smörgåsbord av stereotyper?
Så, en av streamingvärldens mest irriterande rollfigurer, Lily Collins självupptagna, provocerande optimistiska, naiva och alltid till tänderna utspökade amerikanska millennial Emily Cooper, är tillbaka på Netflix i en femte säsong av Darren Stars ”Emily in Paris”.
En serie vars första utskällda säsong otroligt nog blev nominerad till både en Emmy och två Golden Globes (efter att 30 extremt oprofessionella jurymedlemmar hade fått åka på bjudresa till Paris, ska tilläggas), men sedan den förvirringen har stått stadigt i skamvrån som en produktion som bär sina klichéer, sina löjliga figurer och sina extremt tunna intriger som medaljer på bröstet. Och som inte ens har några ambitioner på att bli bättre eftersom den lever och frodas på att vara just dålig.
Visst kan det finnas en och annan tittare där ute som följer den helt orioniskt, och då får man ju ha medlidande. Och visst kan den med lite god vilja kanske klassas som eskapism.
I alla fall för de stora klungor av hjärnceller som flyr sin verklighet och går iväg för att dö i grupp varje gång man ser ett avsnitt.
Men att ”Emily in Paris” fortsätter att vara en stor serie för Netflix har förmodligen mest att göra med att den är kompatibel på ett ultimat sätt med två fenomen som har vuxit sig stora i scrollandets och de korta koncentrationsspannens tid.
Det handlar om ”ambient tv”, det vill säga tv som inte kräver just något engagemang utan kan stå och gå i bakgrunden medan man gör annat, och där excellerar ”Emily in Paris”, eftersom det är bokstavligt talat omöjligt att missa något viktigt.
Och det handlar om ”hate-watching”, alltså om att titta på saker man aktivt ogillar för att kunna kritisera och håna det och eventuellt känna sig lite smartare. Ett fenomen som i viss mån väl alltid har funnits men som förr i tiden i alla fall kunde ursäktas med att det inte fanns så mycket att välja på, medan det i dag främst verkar gå ut på att släppa ut sina sämsta digitala impulser.
Och ja, även där är ”Emily in Paris” enormt effektiv.
Inte minst tack vare de helt skamlösa klichéer som serien frossar i. De som initialt fick fransmännen att smula sönder sina baguetter, spilla ut rödvinet och tappa baskrarna i raseri, och som nu, sedan Emily i slutet av den fjärde säsongen styrde kosan mot Rom, även har drabbat italienarna.
Ni vet, de som bråkar högljutt, gestikulerar vilt, är passionerade, behandlar måltiden som om den vore helig och i största allmänhet lever la dolce vita, bland katolska nunnor, pittoreska byar och en kliniskt ren, nästan folktom huvudstad där ingen har svettmustasch och de stora, ikoniska landmärkena aldrig är sprutlackerade med turister.
Det är hejdlöst enkelspårigt och helt utan kopplingar till verkligheten. Och om nu detta streamade klyschbingo ska fortsätta sin Europaturné hoppas jag att det inte bara blir de gamla vanliga, lägst hängande frukterna Spanien, England och Grekland som blir plockade framöver.
Emily kan ju till exempel åka till Berlin, där hon kan glömma lallande sydeuropeiska långluncher i solen och möter effektivitet, kvalitet och sauerkraut. Till Amsterdam, där hon kan klappra runt i träskor och bli hög med jättelånga människor. Eller till Stockholm, där hon gör det fatala misstaget att sätta sig bredvid någon annan på bussen när det finns tomma säten på annat håll och alltså framstår som en komplett dåre, och får bekanta sig med fika, jättehöga skatter och poängen med att spara hela veckans alkoholkonsumtion till en och samma kväll.
Bara för att snart inse att hon har blandat ihop saker och ting och egentligen skulle ha åkt till Schweiz.
Jag ser plötsligt en enorm potential här.
FJELLBORGS FAVORITER
Ella Purnell och Walton Goggins är tillbaka i Prime Videos postapokalyptiska, retrofuturistiska äventyr baserat på spelet ”Fallout”. Inte riktigt lika tajt som sist, men fortfarande en excentrisk, härligt vanvördig och visuellt vinnande blandning av våld, galghumor, mysterium och hjärta.
Berit – en bättre man
Anders Baasmo är mycket bra i den här gripande och annorlunda NRK-serien på SVT Play, som hela tiden växer och dessutom har någonting att säga. Om hur Tom, som är ett internettroll och en incel, blir en bättre man när han i en extremt pressad situation förvandlar sig själv till kvinnan Berit.
All her fault
Ett invecklat och engagerande thrillermysterium med bra tempo och tvära kast på Skyshowtime, om kidnappandet av ett välbärgat pars femårige son. Med bra skådespeleri av bland andra Sarah Snook, Jake Lacy, Dakota Fanning och Michael Peña.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu
