Trumps USA kommer att förlora
De tror att de vet vad makt är – de har fel
Donald Trumps rådgivare tror att de vet vad makt är – men de läser historien baklänges.
Ett USA som fortsätter på den här vägen kommer att förlora.
För många människor tycks inget vara mer förföriskt än känslan av att ha rätt.
Särskilt om det samtidigt innebär att de har genomskådat något. Att de sett något som nästan ingen annan ser.
Scrolla några minuter på X, och du kommer att se hundratals exempel: Människor som insisterar på att ett klipp på Youtube är sanning, och all världens samlade kunskap lögn.
Ofta turboladdas den här trosvissheten av en sorts omvänd bevisföring:
Eftersom de jag ogillar tycker en sak, måste mitt urbota korkade alternativ vara rätt.
Det går inte att förstå Trumpadministrationens pågående världsomvälvning utan denna underliga konspirativa självsäkerhet.
Det gänget i Vita huset framför allt tror sig ha förstått är att de principer, institutioner och regler som generationer av amerikaner och européer omfamnat bara har varit snömos och trams.
Att silkesvanten duger bäst som snuttefilt, och att allt som kan tas på allvar är stålhandsken.
Att det enda som verkligen räknas är makt.
– Vi lever i en värld, den verkliga världen, som styrs av styrka, som styrs av kraft, som styrs av makt.
Det är Trumprådgivaren Stephen Miller som säger så.
– Det är historiens järnlagar sedan tidernas begynnelse.
Det är en uppfattning lika farlig som felaktig.
En sak har nämligen de som genom historien bekänt sig till den gemensamt:
De har förlorat.
Första gången vi möter dessa ”järnlagar” är på den grekiska ön Melos för 2 442 år sedan, när Atens sändebud hotar melierna med en variant av Stephen Millers ord.
Vad som är rätt beror bara på maktens förmåga att betvinga, låter historikern Thukydides atenarna säga.
De starka gör vad de har förmåga att göra. De svaga uthärdar vad de måste.
Denna förment eviga sanning tycks därpå omedelbart bevisa sig.
Atenarna slaktar melierna, och jag får anta att Stephen Miller triumferande slutade läsa där.
Tolv år efter massakern på Melos hade Aten nämligen förlorat kriget, inte minst för att staden övergivits av många av sina utsugna ”allierade”.
I just det här fallet upprepar historien sig.
Gång på gång slår sig andra stater samman för att tvinga en övermodig hegemon på knä.
Det var det tyska kejsardömets ”realism” och ständiga hänvisningar till ”den nakna maktpolitikens lag”, noterar historikern Paul Kennedy, som bidrog till att ena de andra stormakterna mot Tyskland under första världskriget.
Det är i ljuset av detta som USA:s bedrift de senaste 80 åren är så historiskt exceptionell, argumenterar Harvardprofessorn Stephen Walt:
Inte bara var USA världens mäktigaste stat – den kunde samtidigt leda världens mäktigaste koalition av stater.
Tidigare självsvåldiga länder som Tyskland och Japan underordnade sig – och blev rikare och mer framgångsrika än någonsin.
Europa, historiens mest krigiska kontinent, upplevde sin fredligaste epok.
Ett välstånd växte fram i vår del av världen som saknar motstycke.
Miraklet byggde på att USA inte missbrukade sin roll. Makten användes till förmån för alla länder som hukade under Pax Americana – den sög inte ut dem för att USA är bäst, och förtjänar att vinna mest.
Hård makt är viktig.
Vinnaren i ett knivslagsmål tenderar att bli den som tar med sig pistol.
Men längs historiens vägren ligger drivor av autokrater och diktatorer som tror att hård makt räcker.
Trots att det den bygger aldrig kan bestå.
När Winston Churchill 1945 antydde att påven skulle bli missnöjd med ett sovjetiskt förslag om Polens framtid, strök Josef Stalin sig själv över mustaschen:
– Hur många divisioner sa du att påven har?
Det var kul.
8 år senare var Stalin död.
38 år efter det hela hans imperium.
