Trump ger oss hopp om en bättre värld
Det var verkligen inte meningen, men Donald Trump har av misstag råkat visa oss vägen till en bättre värld.
Nu kommer tecken på att vissa av våra ledare faktiskt vill ta den.
”Var och en av dem hoppas,” sa Winston Churchill 1940 om länderna som fortfarande höll sig neutrala i andra världskriget, ”att om de matar krokodilen tillräckligt, så kommer den att äta dem sist.”
Han kunde ha talat om oss européer i dag.
Vi har levt i en skyddad drömvärld, där frågor om krig och död nästan alltid varit något för andra, långt borta.
Under amerikanskt beskydd har vi mumlat oss fram genom historiens slut, medan historiens återvändande tsunami dränkt marken omkring oss. En ö av ordning i ett allt stormigare världshav.
Internationell rätt och regler har vi behandlat inte som lagar, utan som sympatiska ideal att applicera selektivt, när det varit bekvämt och inte till besvär för oss själva.
Reglerna har varit bra i teorin, men i praktiken till för de andra, inte för oss.
Det är förstås fullt begripligt.
Vem av oss har på riktigt tänkt att vår frihet, vårt välstånd och våra liv på allvar kunde vara hotade?
På vad en verkligt laglös värld egentligen innebär?
Donald Trump har krossat illusionen.
Krokodilen har kommit hem för att ruva.
Till sist är det våra halsar hans käftar sluter sig kring.
Vi lever i en oerhörd stund.
Det ständiga nyhetsbruset gör det kanske svårt att ta in, men hur totalt vår nya värld är vänd upp och ned förstås kanske bäst om man lyssnar på rösterna från den gamla.
Ta Richard Shirreff, brittisk general och tidigare biträdande överbefälhavare för Nato.
Kunde han någonsin tro att han skulle behöva uppmana Europas länder att ”hålla ihop, och vara redo för krig” mot USA?
Ta Eliot A. Cohen, amerikansk konservativ tidigare rådgivare åt George W. Bushs utrikesminister Condolezza Rice, som nu ber européerna att sätta 5 000 soldater på Grönland, beredda att ”slåss till sista kulan” mot en amerikansk invasion.
Fanns det på hans bingobricka för 2026?
Inget är längre otänkbart.
Men i Europas mörkaste stund finns ett frö till hopp.
Undfallenheten börjar vika. Många politiker börjar hitta orden att säga ifrån.
Det går till och med att börja ana konturerna av vägen härifrån.
Tydligast är Mark Carney, Kanadas premiärminister.
I sitt tal i Davos på tisdagskvällen sa han det ingen brukar säga.
Att vi visste att snacket om en regelbaserad världsordning var delvis falskt, men att vi var tysta, för att vi tjänade på illusionen.
Amerikansk överhöghet gav öppna handelsleder, stabila finansiella system, kollektiv säkerhet, ramverk för att lösa konflikter.
Men handslaget mellan hyckleri och hegemoni är slut nu. Uppgörelsen är död.
– Vi förstår att den här brytningen kräver något mer än bara anpassning. Den kräver ärlighet om världen som den är, säger Mark Carney.
– De mäktiga har sin makt. Men vi har också något: Förmågan att sluta låtsas, att beskriva verkligheten, att bygga vår styrka hemma och agera tillsammans.
Här i Europa ligger två monumentala uppgifter framför oss.
1. Bygga en verklig självständighet
Europa är för beroende. Av kinesiska råvaror, av amerikansk militär och tekniska plattformar. Det gör oss sårbara. Vi måste rusta upp försvaret, säkra tillgången till kritiska råvaror och energi, minska beroendet av amerikansk teknik.
2. Bygga en värld av regler
Regler som bara finns på papper är vatten värda. Men de kan vara kraftfulla verktyg – om det går att mobilisera folk och länder till deras försvar. Uppförsbacken är lång, och Europas trovärdighet i stora delar av världen minimal. Ett första steg är att stå upp för lagarna. Alltid, inte bara när det är opportunt.
Inget av detta blir lätt. Det kommer att ta tid, kosta pengar, vara mödosamt och kräva uppoffringar.
Vi måste alla tillsammans vilja det, kräva det, arbeta för det, även om det tillfälligt kommer att missgynna oss själva.
Jag är inte säker på att vi klarar det.
Men jag har svårt att se vilket alternativet skulle vara.
Om vi verkligen vill kan nu vara ögonblicket då det vänder.
Innan det är för sent.