Jonathan, 32, vände – och valde livet
Publicerad 2026-02-08
Varje år tar 1 500 människor livet av sig i Sverige.
Drygt två av tre är män.
Jonathan är inte en av dem.
Han har kvar avskedsbrevet från i somras. Brevet som skulle innehålla hans sista ord. Hans barn, vänner, anhöriga, allt och alla som borde ha varit anledning till att inte vilja dö, hade suddats ut av ett mörker som släckte alla ljus.
Hopplöshet. Det fanns bara en utväg.
Men han valde en annan.
Det ligger nära i tiden. Hans ansiktsuttryck pendlar som hans ord mellan viljan, att berätta för att krossa skam och tabu, och känsligheten, en tår på kinden, i att blotta sig. Han bryr sig inte om att torka bort den.
– Att prata om det här är det viktigaste. Att inte prata om det är livsfarligt, säger Jonathan Georgy, 32.
”Det här” och ”det” är förenklingar av så simpla saker som vem man är och hur man mår på riktigt, bakom fasader, spelade roller och kvävda känslor. Samtidigt så svårt, att visa att allt egentligen inte står rätt till. Att våga visa sårbarhet.
Gav ingen positiv effekt
Jonathan berättar att mörkret inte var nytt. Han har levt med det sedan tidiga tonåren. Han var inte nöjd med sig själv och han tvivlade på sin existens. Allt han gjorde blev fel. Det fanns glädje också, både i skolan och idrotten, men han mådde helt enkelt inte bra. Tankarna på självmord dök upp och två gånger, första gången som 12-åring, försökte han ta livet av sig. Efter den andra gången blev det fullt pådrag från omgivningen, från skolan, föräldrarna och BUP. För första gången fick han träffa en psykolog, men det hela gav ingen positiv effekt alls.
– Det kändes inte som att de tog det på allvar, jag fick en känsla av att jag inte fick må dåligt.
I dag, 20 år senare, definierar han mörkret som varit hans följeslagare genom alla år som depression, väl medveten om att det är ett ord öppet för oändliga varianter av innebörd. Oavsett var ordet för honom laddat med skam och tabu. Det var svaghet. Det signalerade ”det är något fel på dig”. Det var inget man pratade om.
Satte upp en fasad
Han minns en händelse från högstadiet. Han var livrädd för ett få en stämpel som konstig eller deprimerad och gjorde sitt bästa för att försöka vara som alla andra. Han var ihop med en tjej och av någon anledning berättade en lärare för tjejen att Jonathan, med sin historik, skulle man ”passa sig för”. Det dröjde såklart inte länge förrän hela skolan visste. Skammen växte, men han ville inte prata om det.
I stället satte han upp en fasad där allt var toppen. Han blev någon annan än sig själv, han blev någon som han ville att andra skulle se honom. Mörkret fanns självklart kvar, men gömt för alla utom de allra närmaste. Gymnasietiden och de första 10 åren som vuxen, höll han det inom sig. Han började jobba, gifte sig och fick barn. Men mörkret fanns kvar. Skammen fanns kvar. Den psykiska smärtan blev fysisk som en klump i bröstet. Och tankarna på att göra slut på allt fyllde hans huvud.
Det var inte så att han ville dö. Men att fortsätta leva?
– Jag tror att många vill inte ta steget, men det kan kännas som den enkla utvägen.
”Under all kritik”
Flera gånger har han sökt hjälp. Utan att få det, som Jonathan upplever det.
Från det första mötet med psykvården, på BUP, till ett senare myller av kontakter med vårdcentraler, psykakuter, kuratorer och psykologer.
Hans dom är inte nådig.
– Jag har sökt hjälp, men... Hur jag har mötts av vården är under all kritik.
Han berättar om desperata besök på psykakuten där han mötts av frågan ”hur mår du NU?” På grund av trögheten i tiden mellan ångestattack och mötet med sjukvårdspersonalen har det värsta oftast hunnit lägga sig, vilket orsakat att läget varit mindre akut. Men det svaret har bara bidragit till att han hänvisats till vårdcentralen med en tidsbokning några dagar senare. Eller en akuttid som utlovats men aldrig infriats. Eller uppföljningar som inte gjorts. Eller svårigheter att veta vart och till vem att vända sig till för hjälp. Eller remisser...
– Vi pratar om liv och död. I stället för att hjälpa flyttar man över ansvaret till patienten, ”du får lösa det”. Jag har fått lägga den lilla energi jag har haft på att leta och söka hjälp. Det trycker bara ner mig ännu mer.
”Manligt att visa känslor”
Det är inte så enkelt att det finns en given vändpunkt, men kanske en förklaring till att Jonathan sitter här idag. Han fick en vän som såg honom för den han var. Han vågade öppna upp och berätta.
– Hon ser när jag håller upp en fasad och när det är den riktiga jag, och hon dömer mig inte. Jag insåg att det fanns någon vid min sida. Hon såg mig och trodde på mig, hon är någon som faktiskt lyssnar.
– Det handlar om ett tankesätt, tillägger han snabbt.
– Jag hade alltid tänkt att någon annan skulle göra det åt mig, eller hjälpa mig. Men ska det bli bättre är det jag som får ta tag i det.
Du säger att det viktigaste är att man på riktigt pratar om hur man mår, hur menar du?
– Smärtan försvinner bara om man pratar om det. Det är livsfarligt när man mår dåligt och ”gömmer sig”, att spela någon man inte är.
– Det här med att man ska bita ihop, att man som man uppfostras till att ta hand om familjen, alltid vara stark och inte visa känslor, det är inte bra. Och varför? Att visa känslor är manligt.
Hur skulle du säga att du mår idag?
– Jag mår okej, men jag är bara i början på en resa. Jag går igenom en identitetskris och behöver hitta min plats. Jag vill bli mer öppen och hitta den person jag är. Jag har en jäkla resa kvar.