”Ingen utomstående kan föreställa sig hur fruktansvärt det har varit”

Rättegången om systemhotande attacker inleds

Tre barn omhändertogs enligt LVU.

Då fördes de bort med våld. 

Och terrorn startade.

3 mars 2025.

Flickorna är upprymda i bilen på väg hem.

I huset väntar deras jourhemsmamma med en av sina föräldrar, som är på besök från Iran.

Efter ett halvår i jourhemmet kallar barnen gästen för mormor. Hon hade med sig fina klänningar från hemlandet som flickorna fick i present och nu ser de fram emot att få tillbringa kvällen med henne.

Jourhemspappan parkerar utanför huset och tillsammans med sin storebror lämnar flickorna bilen. 

Då ser de sin biologiska mamma.

Med maskerade personer bredvid sig. 

En maskerad skalle sänker jourhemspappan till marken. Han sparkas när han ligger ned. 

Den biologiska mamman och de maskerade personerna för med sig barnen därifrån.

Innan de ser barnen försvinna hotas jourhemsföräldrarna till livet om de skulle anmäla till polisen.

 

Snön har börjat smälta, men i mitten av januari 2026 är centrala Stockholm ännu en svårframkomlig plats. Människorna ser ut som pingviner när de vaggar fram i slasket förbi advokatkontoret.

Porttelefonen till den snart hundraåriga byggnaden är trasig. Mikael Gonzalez, tidigare fiskhandlare från Göteborg, öppnar porten. Klädd i kritstrecksrandigt. Färdig advokat 2021. Nu driver han sin egen byrå.

Det är bråda dagar. Huvudförhandlingen i Södertörns tingsrätt har flyttats fram två dagar. Det är ett unikt mål. Tre bortförda barn. Systemhotande angrepp mot det öppna samhället. Totalt 40 målsäganden. 

Gonzalez är målsägandebiträde åt jourhemsföräldrarna, som fick se de tre barnen föras bort. De vill göra sina röster hörda, men förmår inte att höja dem själva. Inte nu. Den psykiska påfrestningen är för stor. 

Därför för Mikael Gonzalez deras talan. 

– Det är två otroligt omsorgsfulla och kärleksfulla personer som hamnade i något fruktansvärt traumatiskt. 

Deras egna barn var vuxna och utflugna. De var pigga och ville göra gott. När Ryssland invaderade Ukraina öppnade de för första gången upp sitt hem för barn i behov.

Hösten 2024 tog de emot de tre syskonen. Enligt myndigheterna hade barnen vuxit upp i en hederskontext och bevittnat våld i föräldrahemmet.

– De hade en otroligt fin relation med barnen. De har sett det som sitt uppdrag att överösa dem med kärlek och omsorg och behandla dem som kungar och prinsessor.

Men den 3 mars förra året togs barnen från jourhemsföräldrarna med våld. Enligt misstankarna på uppdrag av pappan som befann sig utomlands. 

Jourhemsföräldrarna trotsade hotet och polisanmälde direkt. Det var en självklarhet för dem. 

Då visste de inte att de snart skulle utsättas för en ny attack. 

De kände heller inte till skräcken som hade börjat sprida sig bland tjänstemän och förtroendevalda i Huddinge kommun.

– Vi trodde först att det var isolerat till jourhemsföräldrarna. Sedan läste vi i media om allt det andra. Det är extremt. Man har gått bärsärk på vem som helst som har haft någon koppling till ärendet med barnen, säger Gonzalez.

 

Den 17 april, en och en halv månad efter bortförandet, togs barnen och mamman om hand av myndigheter i Grekland och processen att få hem dem inleddes. 

Två dagar senare sattes en grön Mini Cooper i brand i centrala Huddinge.

Den tillhörde en högt uppsatt politiker i kommunen. 

I maj anlades även en brand vid jourhemsföräldrarnas bostad, troligen för att de pratat med polisen. 

Och i juni började det brinna hemma hos en chef inom socialtjänsten.

Den gemensamma nämnaren: de bortförda barnen. 

Barnens pappa organiserade bortförandet och brandattentaten på distans, enligt stämningsansökan i Södertörns tingsrätt. 

Han misstänks också ha skickat en mängd allvarliga hot mot tjänstemän på kommunen, främst via mejl. 

Syftet bakom hoten och attentaten ska ha varit detsamma, enligt åklagaren som lett förundersökningen: 

Att påverka myndigheternas beslut om placering av de tre barnen.

Brottsligheten beskrivs som systemhotande och mycket allvarlig.

– Jag tror verkligen inte att någon utomstående ens kan föreställa sig hur otroligt fruktansvärt det här har varit. 

Camilla Broo sitter på sitt arbetsrum i Huddinge kommunhus. Vi har försökt träffa kommundirektören för en intervju men schemat har inte möjliggjort ett möte. 

Vi har 18 minuter över telefon och några sekunder av dem är i tystnad när Camilla Broo funderar på frågan som nyss ställts. 

– Att jag blir lite tyst nu är för att det är mycket som är svårt i det här. Men det svåraste kanske ändå har varit att känna att man gör tillräckligt. För hur ska man någonsin kunna tänka att vi har gjort tillräckligt när bilar och hus har brunnit?

LVU-ärendet i Huddinge beskrivs som unikt. Och det är ett extremfall.

Samtidigt följer det en utveckling av ökat hot och hat mot tjänstemän och förtroendevalda. Enligt fackförbundet Visions medlemsundersökning har hälften av socialsekreterarna utsatts för våld eller hot det senaste året.  

– Men jag har aldrig tidigare sett ett ärende med sådan systemhotande karaktär. Jag ser att vi har bedrivit vårt uppdrag och tagit det på största allvar hela tiden. Men om det finns en risk att medarbetare inte vågar fatta beslut är det ett direkt hot mot rättsstaten. Och om det finns en risk att förtroendevalda undviker vissa ärenden så har vi ett direkt hot mot demokratin. 

Av sekretesskäl kan hon inte gå in på några detaljer om hur socialtjänsten hanterat de tre bortförda barnen. Ingen av de drabbade från kommunen vill medverka i en intervju. Camilla Broo säger att hon är stolt över alla medarbetare och förtroendevalda som varit involverade i ärendet.  

– De har hela tiden satt barnens situation främst. De har gjort det varje dag, trots den otroligt kraftiga påverkan som det här har haft.  

Barnen kom tillbaka till Sverige i somras. Under onsdagen startar huvudförhandlingen i målet om de grova brotten i LVU-fallets spår. Inom polisen döptes ärendet till Blåsippan och krävde stora resurser. Trots pågående gängkonflikter var Blåsippan under en tidsperiod ett av länets mest prioriterade fall. 

Johan Allard, polisens ärendeansvarige, menar att utredningen är robust. Han är nöjd över att utredningen kunnat leda till att sju åtalade i dag ställs inför rätta. 

Men pappan – som Allard kallar ”hotaktören” – är ännu på fri fot. 

– När de sju personerna frihetsberövades så stoppades de fysiska angreppen. Hans förmåga att utföra dåd hindrades i och med det. Därför känns åtalet bra.

Men enligt polisen fortsätter hoten. Över ett år har gått sedan de första hoten kom och fortfarande skickas nya mejl varje vecka.  

– Det är i syfte att skrämmas och att påverka processen. Det är oerhört irriterande att han är så envis i sin brottslighet och att vi inte kommer åt honom. 

Enligt polisen befinner han sig i Turkiet, som Sverige saknar utlämningsavtal med. 

– Vi försöker hitta framkomliga vägar för hur vi ska få honom att upphöra. Men där är vi inte än. 

Mamman är en av dem som nu ställs inför rätta. Hon anhölls i sin frånvaro samma dag som barnen fördes bort från jourhemmet. I juni kunde hon gripas och häktas i samband med återkomsten till Sverige. Till förvaltningsrätten har mamman sagt att hon tvingades att föra bort barnen. 

De övriga sex beskrivs som utförare med lösare kopplingar till den huvudmisstänkte pappan. 

Samtliga nekar till brott, enligt stämningsansökan. 

Förundersökningen sekretessprövas fortfarande av tingsrätten och har, när den här artikeln skrivs, inte gått att läsa. 

Aftonbladet har förgäves sökt barnens pappa. Hans försvarare vill inte kommentera målet.

Fotnot: Aftonbladet har varit i kontakt med barnens målsägandebiträde inför publiceringen.

Slog larm om säkerheten – före kidnappningen