Uppdaterad 2025-12-08 | Publicerad 2025-12-06
De ingår i en nazistisk rörelse. Och de är unga – vissa av dem barn.
Aftonbladet har träffat ledaren för Aktivklubb Sverige.
– Ibland får folk utegångsförbud av sina mammor, förklarar han, när han försöker rekrytera Aftonbladets reportrar.
De är alltså unga – den äldsta är 25, den yngsta som vi kartlagt bara 16.
Och de har organiserat sig i den nya nazistiska rörelsen Aktivklubb som fokuserar på kampsport.
Under lördagen uppmanas medlemmar från hela landet att delta i den högerextrema Salemmarschen utanför Stockholm, som nu återuppstår efter 15 år och som historiskt har kantats av våld.
Aktivklubb har spritt sig över Sverige sedan den första föreningen startade för två år sedan. En del aktiva kommer från en enklare bakgrund där även föräldrar i vissa fall varit öppet högerextrema, visar vår kartläggning. Men flera av dem kommer från välbärgade familjer – villor och lägenheter på fashionabla adresser i Stockholm med föräldrar som har toppjobb i finansbranschen, på myndigheter – och till och med i regeringen.
Själva konstaterar de här unga nazisterna att de gynnas av uppmärksamheten. En ledare har lagt upp skärmdumpar från Dagens Nyheter där en expert säger att mediebevakningen får dem att växa. Ledaren kommenterar: ”Det stämmer. Men det är för sent för er att rätta till nu”. En annan bild visar en surfare på en jättevåg. Surfaren ska föreställa aktivklubbarna – och media vågen.
Betyder det att vi inte borde beskriva dem? Det är en svår balans.
Men deras grova våld har utförts under skoj och skratt, mot slumpvis utvalda med utländsk bakgrund. Och med tanke på att rörelsen krupit nära den yttersta makten i Sverige – då sonen till självaste migrationsministern, enligt Expos avslöjande, var aktiv i rörelsen – bestämde vi oss för att försöka få inblick i deras egna, interna resonemang.
Under en tid använder Aftonbladet ett fejkat konto på sociala medier, där vi uppger oss för att vara ”Erik Andersson”, en ung kille som är intresserad av rörelsen.
Med det kontot går vi in i aktivklubbarnas kanaler. Där delas foton från träningar och möten. De unga männen poserar ofta med spända armar och knutna nävar, maskerade med blå-gula huvor.
De har valt ”ansvarets väg” för att ”skydda sitt folk”, beskriver de och skanderar ”Sverige åt svenskarna” på filmklipp. Andra foton är från möten med aktivklubbare från andra länder som Danmark och Polen. De möts, brottas, boxas och ”stärker bandet mellan broderfolken”.
Efter att vårt alias ”Erik Andersson” har fått svara på frågor om ålder, boende och kampsportserfarenhet, slussas vi efter tio dagar till personen som nu, då fyra ledande personer fängslats, är ensam kvar i ledningen – Gustav Blomberg, 20.
En torsdagskväll föreslår han ett samtal, på telefon, efter sitt jobb. Han ringer upp, och låter trevlig. Han undrar vad vår ”Erik” hört och läst om organisationen.
– Vad har du sett i media hittills? Vi har några som sitter häktade. Det är lite synd det där.
Flera av de fyra unga männen som snart ska dömas för de grova våldsbrotten de begått visar sig ha suttit på nyckelpositioner i arbetet med rekryteringen, och Gustav har fått det stressigt.
– De som sitter där, de var ju väldigt drivande i ansökningskontot och sådär. Det var lite jobbigt när alla var från Stockholm, och så sitter jag kvar, själv i ledningen, typ. Det blir lite mycket att göra. Styra upp allt – träningar och sen ta hand om ansökningskontot för hela jävla Sverige, liksom.
Gustav, eller Lill-Gurra som han kallar sig själv, går in på att beskriva hur han måste sätta någon annan på jobbet med rekryteringen – att ”man får ligga i” – för att sedan övergå till att förklara vad rörelsen innebär.
– Aktivklubb, då... Förutom att spöa folk med paraplyer…,säger han, pausar, och skrattar, … så fokuserar vi väldigt mycket på gemenskapsuppbyggande.
Det ”Lill-Gurra” skojar om här är den onsdagskväll i slutet av augusti då fyra medlemmar gav sig ut – beväpnade med paraply – för att grovt misshandla tre slumpvis utvalda män på stan i centrala Stockholm. Det offren hade gemensamt var att de hade utländsk bakgrund.
De fyra männen dömdes till mellan tre och 3,5 års fängelse. På sin Instagram har Gustav stöttat förövarna helhjärtat: ”Frige alla mina grabbar. Jag slogs för er”, skrev han då han vunnit en match i den olagliga kampsporten ”bare knuckle”, boxning utan handskar, tre dagar efter misshandelsnatten. Han har också skämtat till det på X, med en bild där han håller upp ett svart paraply och ler mot kameran. ”En paraplyorganisation”.
En av dem som attackerades av aktivklubb-ledarna var 42-årige Mohammad Aluaudt Allah. Han stod vid nedgången till tunnelbanestationen Östermalmstorg och blev påhoppad bakifrån. Redan första slaget var så kraftigt att han förlorade medvetandet, så han minns inget själv. Men ett tidningsbud blev vittne och berättade för polisen att de unga männen sparkade honom mot huvudet, slängde ner honom i marken och fortsatte slå mot hans huvud.
– Under tiden skrattade de, berättar tidningsbudet.
Efteråt, visar övervakningskameror, så gjorde de Hitlerhälsningar.
I en intervju med DN berättar Mohammad Aluaudt Allah, med nya tandimplantat då hans framtänder trasades sönder av sparkarna, att han älskat Sverige redan innan han kom hit på flykt undan Assadregimen i Syrien – men att han nu kan drabbas av panikkänslor när han vistas utomhus.
Som han ser det så har politikernas sätt att ständigt utmåla invandrare som problem stärkt de här unga att gå från ord till handling, berättar han i en intervju i Aftonbladet.
När domarna föll stämdes också en kör upp av stöd i kommentarsfält på sociala medier. Bland dem som hyllade nazisterna fanns en nämndeman i hovrätten, avslöjade Expo. Och förra helgen, när aktivklubbare tågade i ett demonstrationståg genom Stockholm, öppnade en man sitt fönster på Strandvägen och tycktes heila.
Ledaren Gustav Blomberg antyder också på X att rörelsen får annat slags stöd av personer på höga positioner i offentligheten. Han citerar Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, som skriver att ”Både riksdagsledamöter och debattörer på högerkanten använde sina plattformar för att skänka legitimitet åt Aktivklubb Sverige” och kommenterar med en funderande emoji: ”De skänker inte bara legitimitet”.
Tillbaka till vårt samtal med ledaren Gustav Blomberg. Han vill prata om strategin som rörelsen grundar sig i.
– Vi fokuserar väldigt mycket på gemenskapsuppbyggande. Och att man hittar den här gemenskapen som så länge varit i princip raderad hos svenskar. Man får inte vara stolt. Allt svenskt liksom, det är rasistiskt. Svenskarna har känt sig helt rotlösa, säger han.
Blomberg beskriver att tidigare var folk ”obildade”.
– Men nu, varje gång man är ute så märker man ju hur pass bra respons man får, från vanliga svenskar som man aldrig skulle kunna tro...
Han återkommer till ensamheten han säger att många känner.
– Svenskar har blivit så individualiserade, eller vad man ska säga. Indoktrinerade från när de var små kids att man är helt ensam –”ditt liv saknar mening”. Och då tänker man: ja, men jag är ensam i det här. Lika bra att fortsätta vara ensam.
– Men så är det ju inte. Vi är ju så många och det är så viktigt att det ska finnas en plats liksom för svenskar där de kan vara just svenskar, som är stolta över det, utan att vara de här liksom töntiga svenskarna. Det är väl såhär: vad ska vi vara? Sitta och, jag vet inte vad: Villa, Volvo. Gå på något sånt här jävla sojamöte, liksom.
Här kommer han in på det mest centrala för rörelsen – att bygga upp våldskapitalet.
– Svenskar måste ju även tuffa till sig. Se bara på alla jävla förnedringsrån. Alltså, det är bara att gå in på valfritt sånt här gatugrabbkonto på Telegram, så ser du liksom svenskar bli pissade i munnen. För att de har blivit så töntiga. Och det är väl att man är osäker och sådär. Svenskar måste bli lite tuffare, liksom. Tyvärr är det ju så, man måste ju bekämpa – hårt mot hårt. Man blir ju osäker också, man känner, som jag sa, den här ensamheten. Man blir otrygg – ”är det jag som är fel?”
Därför, förklarar Gustav Blomberg, vill man gå ifrån de mer passiva metoderna som de gamla nazisterna använt sig av.
– Vi har inte det här fokuset som funnits tidigare på att stå och dela ut flygblad, ha offentliga tal och försöka påverka folk att tycka likadant som en själv. Vi lägger mer vikt på att ge tid och ork åt dem som förtjänar det – vi, som är aktiva. Vi behöver bygga upp varandra. Och då inspirerar man ju andra. Det är väldigt svårt att övertala en person att det här är rätt. Att inspirera folk genom sitt eget levnadssätt, det är ju där du verkligen kan påverka folk. För folk ser, okej men det här funkar ju uppenbarligen, liksom. Det här är inte misslyckade människor.
Blomberg berättar för ”Erik”, som han vill rekrytera, att det trots allt inte är samma ”kukmätartävling” här som inom huligangrupperingarna där de bara ”slår så hårt som möjligt” på varandra. Här är det ändå mer fokus på att lära känna varandra. Det har varit svårt att hitta träningslokaler, så nu tränar de utomhus på helgerna.
Han lockar också med resor som de gör tillsammans, ut i Europa. Under den nationalistiska självständighetsmarschen i Polen i somras tågade åtta medlemmar ur Aktivklubb Sverige. Det var mäktigt, förklarar han. Och där är det viktigt att se häftig ut.
– I slutet av den marschen så är det ett stort ”black block”, alltså av svartklädda. Och där är alltså nationalist- eller NS-blocket då, med alla nationella organisationer som går där.
– Helt svartklädda, maskerade. Och det ser riktigt, alltså det är riktigt estetiskt. Så går vi där – bam! – så hade vi svenska flaggan med oss det här året. Det var riktigt trevligt.
Resorna och de europeiska nätverken är något han stannar upp vid länge – särskilt fin kontakt har man med nederländska-belgiska Aktivklubb Dietsland.
– De är faktiskt riktigt vettiga grabbar och så där.
Men – det finns ett problem, avslöjar Gustav Blomberg. Vissa har inte råd med resorna, och:
– Ibland så går det inte för ibland så har folk utegångsförbud för sina mammor – då är det svårt att åka.
Enligt Erik Glaad, journalist på Expo som följt Aktivklubb Sverige sedan de bildades, stämmer det som framkommer i samtalet här överens med Expos bild av strategier och organisation.
– Att ledaren säger att man har problem att få med sig aktivister utomlands för att de får utegångsförbud av sina föräldrar – det är ju ytterligare en alarmklocka för hur farlig den här organiseringen är. Den lockar väldigt unga personer. Det är en våldsam politisk organisering, en nazistisk grupp som ser politiskt våld som en viktig kampmetod. Inte bara legitim utan viktig.
Aftonbladets granskning visar att flera av medlemmarna sökt sig till det militära.
En av dem som mönstrat är Gustav Blomberg. Flera medlemmar diskvalificerades på grund av för dåliga resultat, men Blomberg placerades som amfibiegruppbefäl i Hårsfjärden.
Den militära grundutbildningen började den 22 juli 2024. Bara två dagar senare, efter en bakgrundskontroll, upphävdes inskrivningen. Motivet för beslutet är sekretessmarkerat.
Tillbaka till Lill-Gurra och vårt samtal. Han går återigen in på stressen, det administrativa som ska skötas när så många sitter inne.
– Själva ledningen är väl lite mindre nu, men vi har ju samma antal vanliga aktivister kvar.
Hur många är det som är med då?
– Det är svårt att säga vad man klassar som hangarounds och så. Men vi brukar samla strax över tvåsiffrigt som det ser ut nu.
Det är alltså bara drygt tio personer som dyker upp på Aktivklubbs möten i Stockholm.
Men den 30 november är en stor dag för många, och det brukar samla fler, det brukar vara ”jävligt mäktigt” med pyroteknik och sånt, berättar han.
Och visar samtidigt att han inte har koll på att anledningen till att det är en stor dag för högerextrema är att det är Karl XII:s dödsdag. Han tar fel på kung:
– Vi har haft till exempel 30 november, som du kanske vet om. Gustav II Adolf, det är en väldigt stor svensk dag, liksom, för nationella.
Träningen är inte allt, understryker han – och försöker återigen locka den ”Erik Andersson” han vill rekrytera med tillhörigheten och gemenskapen.
– Vi har även pubkvällar och grejer också, och häng liksom överlag. Det kan vara allt ifrån att man träffas och kollar på en film, till att man är ute kanske för att man har besök från någon annan stad. Så kanske man hänger runt på Söder, går in på några pubar och så där, har en utekväll. Vi ska ju fungera som ett socialt nätverk. Det är ju det som är meningen – att vi inte bara ska vara kamrater liksom, för att vi tillhör samma organisation, utan faktiskt vara vänner på fritiden också.
Efter vårt samtal vill Gustav möta ”Erik” för att prata mer ingående.
Vi stämmer träff en sen eftermiddag utanför en butik i Globen-gallerian, som han föreslår.
Där får han möta en av oss reportrar som chattat med honom – en inaktiv, medelålders mamma. Vi förklarar att vi gärna skulle vilja prata mer med honom om hur han resonerar kring det han är engagerad i.
– Det går inte, säger han, reser sig upp och tar en bild på Aftonbladets reporter.
– Ha det så bra. Syns, säger han kort innan han går.
