”Älskar min son, men är också så arg”
Tre föräldrar berättar om sönerna i Aktivklubb
Publicerad 2025-12-06
Malin andades ut när tonårssonen fick vänner.
Men bakom den välartade fasaden gömde sig nazistiska rekryterare.
– Jag känner mig så dum, säger hon.
Vi är på ett hustak i centrala Stockholm.
Det är kallt. Men det är inte därför hon drar en lånad vinterjacka över sin egen.
Kvinnan, som vi kan kalla Malin, vill inte riskera att bli igenkänd. Ingen annan vet att hon är här.
Inte ens hennes familj.
– Det känns jobbigt. Men om ingen vågar prata om det här så vinner de.
”De” är de nazistiska aktivklubbarna som kopplats till flera uppmärksammade våldsdåd och som nyligen marscherade i centrala Stockholm.
Aftonbladet har kontaktat föräldrar till 20 unga män som varit eller är med i olika lokala aktivklubbar i Sverige. De flesta vill inte säga något.
– Vi mår för dåligt för att prata om det här, säger en mamma.
– Jag tror inte det stämmer att han skulle vara medlem, säger en annan.
Men tre föräldrar har valt att dela med sig om situationen de befinner sig i. En av dem är alltså Malin. Hon möter oss på taket för att berätta om hur det gick till när hennes tonårsson rekryterades till en rörelse som Säpo varnat för.
Rekryterades online
Enligt henne skedde sonens första kontakter med ledarskiktet via nätet. Det övergick sedan till fysiska träffar.
Från hennes synvinkel hade sonen bara fått nya vänner. Hon oroade sig inte över umgänget.
Tvärtom.
Hon var lättad.
Under många år hade sonen haft det svårt i skolan i kommunen i Mellansverige. Han hade låg självkänsla och umgicks sällan med kompisar.
– Han stämplades som ett problembarn i skolan och det fanns ingen vuxen där som fångade upp honom. Han hamnade utanför redan som liten och kände sig sviken.
På högstadiet blev sonen allt mer inåtvänd och svår att nå fram till. Flera svåra händelser utspelades. För att värna om anonymiteten kan vi inte berätta exakt vad som hände – men sonen var i ett mycket dåligt skick.
– Han var på botten och som mamma var det fruktansvärt att se. Det var som en mardröm.
Malin beskriver hur hon gjorde avkall på sina egna yrkesambitioner för att fokusera på att stötta sonen som mådde dåligt och höll på att misslyckas med skolgången.
– Trots allt som hände var hans mål verkligen att klara av skolan. Vi slet som grisar och till slut började det vända. Ungefär då fick han de här nya vännerna.
Blev gladare
Hon beskriver hur hela familjen kände av förändringen. Inte minst de övriga syskonen som tidigare inte kunnat få lika stor uppmärksamhet.
Sonen klev ur sin inåtvända bubbla och blev mer social.
– Helt plötsligt var han glad och ville hitta på saker. Oftast var det att träna med grabbarna.
Från att tidigare mest ha hållit sig inne lämnade sonen allt oftare hemmet för att hänga med de nya vännerna. Malin träffade också flera av dem – ovetandes om att de var en del av aktivklubb.
– Alla var ju jättetrevliga och kunde tala för sig. De drack inte alkohol utan det var fokus på träning. Jag tänkte aldrig att det skulle vara något dåligt.
Hon går försiktigt över den isiga terrassen. Bara några hundra meter härifrån ligger Karl XII:s torg där aktivklubbarna utfört aktioner de senaste åren. Från höjden kan man se Kungsgatan där medlemmar utförde en rasistiskt motiverad misshandel under en uppmärksammad våldsnatt i augusti.
– Jag tänkte att han hamnat i något bra och så visar det sig vara värsta skiten.
Medlemmarna kommer från ekonomiskt starka bakgrunder, visar Aftonbladets kartläggning. I Mellansverige bor en pappa, vi kallar honom Leif, som inte tillhör gruppen med flådiga bilar och sommarhus, utan som arbetar hårt för att få ekonomin att gå runt. Leifs son har uppmärksammats som aktivklubbare.
– Jag tror att han gick med för kompisarna och träningens skull. Det är dyrt med träningskort och allt de ska göra på fritiden. Här fick han träning gratis.
”Hans framtid är förstörd”
Själv är han långt ifrån rasist, säger han, och beskriver hur tungt det känns att sonen engagerat sig just i den här rörelsen.
– Det är väldigt jobbigt. Vi hade hoppats kunna ge honom det vi aldrig haft – utbildning på universitet och bra jobb. Nu är han uthängd som nazist. Hur ska han kunna få jobb? Och vi får huset nedsprejat av antifascister. Våra grannar blir rädda. Det drabbar hela familjen – och det känns som att hans framtid är förstörd.
En annan pappa, vi kallar honom Anders, har ett vanligt jobb och bor i villa. Han har sett vissa av sonens klistermärken som han haft med sig, berättar han. Vissa handlar om att man ska vara drogfri.
– Det är ju bra. Sedan är det vissa klistermärken som handlar om att de inte gillar islamister, och det kan man ju stå bakom. Sen kan det stå ”döda” eller sådär, och då faller det ju fullständigt.
Anders beskriver att Säkerhetspolisen, Säpo, varit intresserad av sonen och tagit in honom vid flera tillfällen.
– Jag tycker det blir uppförstorat. Det är väl lätt att säga som förälder – men för mig är det uppenbart att min son inte utgör något säkerhetshot. Om man tittar på Palestinaaktivisterna som är ute varje vecka...
Menar du att Aktivklubb är att jämföra med dem som demonstrerar mot Israels krigsbrott i Palestina?
– Ja men om man säger att nazisterna inte gillar judar så är det ju något åt det hållet, säger Anders.
Var står du politiskt?
– Jag står väl lite på höger sida, det gör jag. Men jag har flera barn och det är bara den här sonen som det har blivit problem med. Så jag tänker att det inte kan bero på mig. Sedan vet jag inte om de själva fattar vad de gör. Det är coolt och häftigt, tror de. Det bästa vore att tysta ned det, egentligen, så att de inte får den uppmärksamhet de vill ha.
Anders beskriver hur han försökt ”prata vett” med sonen och uppmana honom att engagera sig i ett politiskt parti istället. Men han har svårt att få gehör.
– Man tänker att det inte kommer bli lätt för honom, och man är orolig när han är ute om kvällarna, vad som ska hända – att det ska bli bråk.
Hans fru mår inte alls bra av situationen, berättar han.
– Men vi pratar inte om det. Vi pratar inte med någon om det.
Frågan: Hur kunde han?
På taket i centrala Stockholm tittar Malin förbi stadshuset, mot Södermalms höjder.
Hemma pratade de väldigt sällan om politik. Malin säger att hon inte har någon partipolitisk övertygelse och att hennes inställning är att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt.
– Jag har absolut inga högerextrema åsikter och jag kände aldrig att han hade främlingsfientliga tankar heller. Jag tror inte att det var det som lockade honom till aktivklubb.
Vad tror du att det var?
– Jag tror det var gemenskapen och träningen. Att få vara en del av något, att inte sitta ensam hemma. Någonstans vill väl alla ha vänner? Och de som rekryterar är väldigt bra på att hitta rätt personer.
Ett fokus på träning och en sund livsstil har varit centralt i aktivklubbarnas rekryteringsstrategi. Men i bakgrunden finns en nazistisk ideologi där våldskapaciteten byggs upp genom kampsportsträningar.
I kontakt med myndigheterna fick Malin till slut kännedom om sonens inblandning i aktivklubb. Det här var före Expos avslöjande om att migrationsminister Johan Forssells (M) son varit med i aktivklubb och den massmediala uppmärksamhet som rörelsen fick.
– Jag hade aldrig hört talas om aktivklubbar då. Jag hade till och med hittat klistermärken utan att förstå att det var nazipropaganda, för de skyltar ju inte med det utan gömmer sig bakom det här med drogfri ungdom.
Malin beskriver att hon drabbades av flera olika känslor när hon insåg vad allt handlade om.
– Först kände jag mig bara tom och så dum över att jag inte fattat. Sedan kom skammen. Jag älskar min son men är också så arg på honom. Det drabbar hela familjen. Hur kunde han göra så mot sina syskon?
När sonens engagemang avslöjades hade han nyligen lämnat rörelsen. Enligt Malin berodde det på att han blivit osams med några andra medlemmar över bristande engagemang.
– Jag tror inte att alla som är med där har nazistiska åsikter. Det handlar ofta om barn, som nog också har svårt att stå emot ledarna. Ärligt talat tror jag att han drogs med i något han egentligen inte står bakom. Till slut försökte han komma undan. Och det togs inte emot så bra.
Efteråt har sonen känt sig hotad. Malin är också orolig över vilka konsekvenser avhoppet skulle kunna få.
Hon har försökt få honom att prata om allt men då har sonen stängt ner. Återigen blivit den där inåtvända tonåringen.
– Han lägger locket på. Så jag försöker i stället hitta lösningar på problemen. Vad behöver han för att må bra? Vad kan vi göra för att han ska få en sysselsättning? Det är sådant vi fokuserar på nu. Framtiden.
Malin tror att sättet som sonen behandlades på i skolan banade väg för att han senare skulle lockas till extremistmiljön.
– Skolan förstörde så mycket av hans självkänsla. Även om jag inte accepterar det så kan jag förstå varför det blev så här. Föräldrar kan inte vara överallt och skyddsnätet har blivit svagare.
Hon tar upp fritidsgårdar som ett exempel:
– Vad tror politikerna? Att man bara kan stänga ned sådant och inte tro att såna här grupperingar eller gatugäng ska ta den platsen?
Hur ser du på ditt eget ansvar som förälder?
– Jag vet inte vad mer jag hade kunnat göra. Jag har varit närvarande, stöttat och kämpat som en galning. Jag har sprungit mellan möten med skola och socialtjänsten. Jag har sagt upp mitt eget liv, vilket är en sorg i sig, men det har inte räckt.
De bearbetar fortfarande allt som har varit runt sonens engagemang i aktivklubb.
– Vi är väldigt tajta och har alltid varit det. Han vet hur mycket jag har offrat och mår tillräckligt dåligt över alltihop som det är. Nu handlar det om att komma vidare.
Malin hoppas att hennes berättelse leder till att fler föräldrar vågar berätta om sina erfarenheter.
– Jag tror det är viktigt att prata om det så att andra känner igen tecknen. För det är inte så uppenbart. Det kan vara svårt att se det, men var kritisk när allt känns för perfekt och sunt.
