När kompisgänget samlas och barnbordet dukas fram hugger det till i Jennys bröst.
Trots att hon skulle prioriteras i ivf-kön har hon inte ens fått ett första möte på 16 månader.
– Det gör så ont att hoppas, så jag har slutat med det.
Jenny har väntat på IVF i 16 månader
1:33
Regeringen tillsätter fler ivf-försök – upp till sex finansierade behandlingar för den som försöker få sitt första barn. Men samtidigt larmar patienter om ett system som haltar.
– Jag har haft förtroende för vården, att jag skulle få adekvat information och bli informerad om det jag behövde veta. Men det har jag inte längre, säger Jenny Cuss, 32.
Hennes infertilitet beror på att hon opererat bort båda äggledarna, den sista på juldagen 2024. Anledningen var tre misslyckade graviditeter på bara ett års tid, samtliga var – ett tillstånd som kan bli livsfarligt.
Hon tvekade, men läkaren lovade att hon skulle få förtur till ivf – och att hon skulle vara igång på tre månader.
– Så blev det inte, det kan man ju lugnt säga, säger Jenny Cuss.
”Har man skitotur kan man dö, liksom”. Jenny Cuss hade två utomkvedshavandeskap, ett tillstånd som kan vara livshotande.
1 / 2Foto: Mats Andersson
”Jag kände skam”
På grund av personalbrist dröjde det 10 månader innan hon ens kallades till ett remissmöte, steget före uppstart. Ett möte som blev en käftsmäll.
Hon fick veta att hon vägde mer än de bmi-krav som region Västernorrland har för ivf, ett högt krav på bmi 30, som få regioner har.
– Jag blev helt mållös. Jag kände så mycket skam. Den här informationen var avgörande för mig.
Jenny kontaktade patientnämnden och fick till slut rätt till att behålla sin vikt. Med tre graviditeter på ett år tycker hon sig ha bevisat att bmi inte är problemet.
– Viktnedgången påverkade i stället min fertilitet negativt då jag blev helt av med min menscykel. Men det var inte den första, och inte den sista förseningen i mitt ärende.
Jenny, 32, och Gregory, 29, träffades när de arbetade på ett hotell i Turkiet. De såg världen ihop, men bestämde sig för att till Sundsvall. För ett år sedan hittade de drömhuset precis intill skogen. Foto: Mats Andersson
Nu har det gått ett år och fyra månader sedan dess, och Jenny har inte ens fått ett uppstartsmöte.
Presenterar nya försök
Jenny tycker att systemet haltar. Flera gånger har hon fått ringa och fråga när hon kommer kallas, och gång på gång har hennes besök skjutits upp för personalbrist och sommar- eller julledighet.
När hon har hört av sig möts hon av oförståelse.
– Jag fick svaret ”vi har också cancerpatienter”. Vad ska jag svara på det? Det är väl inte samma kö?
Under året som gått har hon varit sjukskriven, brutit ihop på jobbet och haft svårt att känna sig tillräcklig som kollega, kompis eller partner. Hennes psykiska mående är en faktor det också kommer att tas ställning till i en ivf-behandling.
– Lösningen på mitt mående hade ju varit att mötas med respekt, och att känna att jag inte faller mellan stolarna. Det är väldigt stressande.
En mer förtrollad vardag
Under hela intervjun har Jenny varit saklig, tydlig och rak. Hon skrattar ofta åt situationen och berättar med humor. Men när det där barnbordet hemma hos vännerna kommer på tal, faller tårar ner för hennes kinder.
– Det blir så tydligt att jag inte har någon representant där. Att min familj inte är komplett ännu.
Ibland tillåter hon sig att drömma, om det där barnet som ska springa runt i huset. I skogen precis bredvid finns det ett hemligt troll som Jennys syskonbarn brukar hälsa på.
De flesta av husets väggar är blåa, men i ett rum är färgvalet lite mer genomtänkt. Här ska Jenny måla moln som en himmel, om ett barn kommer. Foto: Mats Andersson
Kanske skulle det trollet också få besök av hennes barn någon gång.
– Om jag åker förbi en ko nu skulle jag inte stanna. Men hade jag ett barn kanske jag skulle göra det. Stanna och kolla på de där jävla korna. Och det skulle kanske vara en fin stund. Jag tror att barn bidrar till att vardagen blir mer förtrollad på ett sådant sätt.
Hon suckar djupt.
– Jag bara hoppas att jag håller hela vägen dit.
Aftonbladet har sökt Helena Dalin, verksamhetschef på Obstretik och gynekologi i region Västernorrland. Efter publicering återkommer hon i ett mejl.
Hon skriver att långa väntetider är alltid ett misslyckande för vården, eftersom det innebär att de inte fullt ut lyckas möta patienters behov i rätt tid.
”När patienter upplever att de själva behöver driva eller samordna sin vård är det ett tydligt tecken på att något inte fungerat som det ska. Det är aldrig önskvärt.”
