Ukrainska barn slipper ryska drönare i tre veckor: ”Kan sova normalt”
Publicerad 2025-09-21
I Kiev flyger ryska drönare över himlen och in i bostadshusen.
På Barnens ö seglar en volleyboll mellan de glada tonåringarna.
– Här kan man koppla av, säger Uljana, 16, som hatar skyddsrumsnätterna i Ukraina.
Med högerhanden på hjärtat sjunger de 42 barnen på Barnens ö i Roslagen den ukrainska nationalsången, som avslutas med ett samfällt rop: ”Ära åt Ukraina!”
De är här för tre veckors paus från kriget. Snart ska de tillbaka till Kiev igen.
Artem Satsiuk, 15, vill hjälpa Ukraina genom att bli stridspilot. Uljana Hryhorenko, 16, känner sig stolt när hon sjunger ukrainska folksånger eftersom ”Ryssland försöker döda vår kultur”. Pavlo Tokariev, 16, vill åstadkomma fred i världen som diplomat. Vladislav Torubarov, 16, bad pappan att inte bli frontsoldat – ”dör han blir vår familj sönderslagen”.
”Kiev är så vackert”
Alla fyra tackar för att de får besöka Barnens ö. De njuter av tystnaden och naturen, paddlar kajak, letar svamp i skogen, fiskar eller bara kopplar av. Artem har sovit utomhus fyra nätter – senast under den röda blodmånen – och älskar det. Till och med surströmmingen gillar de. Eller ja, åtminstone Uljana.
Men allra mest älskar de sin sargade tremiljonersstad Kiev. Artem blir lyrisk när han pratar om hemstaden:
– Det är en sådan vacker plats att bo på. Allra finast är staden på natten. Då är floden Dnipro upplyst, och himlen är mörkblå och violett. Dessutom luktar det gott.
När Artem packade inför resan till Sverige slog en bomb ner i ett hus 200 meter bort och han blev ännu en gång tvungen att rusa ner i ett skyddsrum.
– Ryssarna försöker döda oss alla, säger han, och konstaterar att han blivit en annan människa de senaste tre åren.
– Kriget ändrar dig mentalt, både ditt hjärta och din hjärna. Du tänker på kriget hela tiden, och vill hjälpa andra.
För tre år sedan var Artems pappa frontsoldat. Nu är han hemma igen.
– Det var nervöst, för jag visste att han kunde dö. Nu är han polis och jag träffar honom varje dag. Det känns bra, säger Artem.
Pratar med mormor
För fjärde krigsåret i rad bjuder Stockholms kommun barn från Kiev på tre veckors kollo, i ett samarbete med fritidsverksamheten ”Kievs palats för barn och unga”.
Alla aktiviteter där är gratis. Över 10 000 barn och unga deltar i 700 kurser, från sminkning till rymdfart.
– Varje dag efter skolan går jag till palatset. Det är Kievs hjärta för barn, säger Vladislav.
När Ryssland gick in i Donetsk-regionen 2014 flydde han med sin mamma och pappa till Kiev. Men mormor Marina, 63, är kvar i den sedan länge ryskockuperade staden Donetsk.
– Jag ringer henne varje kväll. Vi börjar alltid med att säga till varandra ”jag saknar dig”. Hennes största önskan är att träffa mig innan hon dör. Det är svårt för mig att höra. Och det är hemskt att vi inte har träffat våra släktingar i Donetsk på sex år, säger han.
Precis som Vladislav flydde även Pavlo västerut från Donetsk 2014, när ryska soldater anföll.
– Det var svårt när vi kom till Kiev. En läkare såg i våra handlingar att vi bott i Donetsk. Då sade hon ”jag tänker inte hjälpa er, för ni är terrorister”. Hon trodde att vi ville att ryssarna skulle komma, säger Pavlo.
”Fick höra att vi var terrorister”
Liksom Artem, Uljana och Vladislav studerar han diplomati på ungdomspalatset i Kiev.
Pavlo säger att han hatar krig och att han är ”100 procent pacifist”. Men samtidigt är han nöjd med att Kievs luftförsvar fungerar bra.
– När kriget började var det dåligt, då träffade alla ryska drönare sina mål. Nu är försvaret bättre.
Trots ständiga flyglarm, ofta nattetid, går han aldrig till något skyddsrum.
– Ingen i min familj gör det. Man kan inte sitta i skyddsrum åtta, tio timmar om dagen. Det går inte att leva så, säger Pavlo.
2022 dog två av hans kusiner i försvaret av Mariupol.
– Jag var tolv år då. Jag vet inte varför, men det var inte jättesorgligt. Kriget har blivit vardag, säger Pavlo.
”Rosa satt i mitt knä”
Några dagar innan Aftonbladet besöker Barnens ö har 23 invånare dött i Kiev i ett ryskt natligt anfall.
– Då var jag rädd. Men när jag ringde mamma sade hon att allt var okej, berättar Uljana.
Hon glömmer aldrig den traumatiska starten på den fullskaliga ryska invasionen den 24 februari 2022.
– Vi bodde i ett skyddsrum i en vecka. Det var 20 personer där, men jag pratade inte med någon. Jag tror jag var deprimerad, det var så hemskt, säger hon.
När hennes familj senare flydde till Ternopil körde de över en bro som kort därefter bombades sönder.
– Om vi hade åkt senare skulle vi kanske ha dött, säger Uljana.
Numera är hon van vid att ta skydd. Det är fortfarande lika obehagligt, men hennes tre chihuahuor Rosa, Asalia och Pastell är en tröst.
– Nyligen satt Rosa i mitt knä i tre timmar när vi sökte skydd i badrummet. Man hörde bomberna. Men det kändes lite lättare när jag satt med min chihuahua.
Uljana saknar folksångsensemblen i Kiev, som hon ofta uppträder med vid insamlingsgalor för soldater. Hon saknar också sina föräldrar:
– Jag är orolig inför hemfärden. Men jag måste vara där. Det är mitt land.
