”Jag har aldrig spionerat – jag är ju bara en pojke”
Ukrainska barn förs bort – hjärntvättas med rysk historia
Publicerad 2026-02-25
TJERNIHIV, UKRAINA. Tusentals ukrainska barn har förts bort av Ryssland i välorganiserade operationer.
Barn tvångsrekryteras cyniskt och hjärntvättas med propaganda för att döda sina egna.
Sasha, 15, fördes bort och skildes från sin mamma och syster.
Det ryska anfallskriget hade precis inletts. Vladimir Putin hade för bara någon timme sedan talat om en ”militär specialoperation”. Världen var chockad, handlingsförlamad.
31-åriga tvåbarnsmamman Snizhana ringde sitt sista samtal till sin mamma. Men det visste ingen då.
Snizhana var orolig, kriget hade kommit till hennes stad Mariupol.
– Det var så många explosioner, strider och så nära. Hon var uppriven, rädd. Särskilt för sina barns säkerhet. Men hon ville inte evakuera, inte ännu, berättar mamman Ludmila.
– Det var sista gången jag pratade med henne, tänk om jag hade vetat, säger hon medan ögonen fuktas och svämmar över i tårar.
Hennes mörka glasögon kan inte dölja sorgen i hennes blick. Hennes tårar.
”Sista gången jag såg mamma”
Oleksandr, eller Sasha som han kallas, var bara 11 år när kriget började, nu är han 15. Hans syster var 3 år. Snizhana är hans mamma.
Början till slutet för familjen var när han blev skadad.
– Vi bodde i Mariupol och lagade mat i trädgården eftersom vi varken hade el eller gas inne. Plötsligt började striderna på min gata. Det var otäckt. Jag blev döv av explosionerna.
Hans lillasyster grät inne i huset och han skulle rusa dit för att trösta henne när en ny explosion skedde.
– Det var som att det började brinna i kroppen. Ett brännhett fragment som trängde in vid ögat.
Det var splitter. Ögat skadades svårt. Sasha kommer aldrig få full syn igen.
– Jag fördes till ett sjukhus. Det var ett militärsjukhus som låg i ett fabriksområde. Illich stålverk, Ukrainas näst största. Min mamma var med mig hela tiden, säger han.
Undviker ögonkontakt
Men ryska styrkor avancerade i Mariupol. Det blev en stad av eld och död.
– Efter två veckor omringade ryssarna stålverket och tog kontroll över det. Många ukrainska soldater dog där, civila också. Sedan tillfångatog de alla som var på sjukhuset. Först fördes vi till ett stort garage där krigsfångar hölls. Sedan tog de oss till ett filtreringsläger öster om Mariupol.
– De förhörde min mamma i många timmar, frågade om hon var militär, om hon samarbetade med Ukraina. Den sista gången jag såg henne var när de förde henne till ett tält. Det var i april 2022. Jag har inte sett henne sedan dess.
Sasha talar med tydlig röst. Han tvekar aldrig, men när han inte pratar flackar blicken. Han undviker ögonkontakt och tittar ner. På bordet, på sina fingrar och ben.
Det är strömavbrott när vi möts, kylan gör det svårt att avgöra om hans huttrande orsakas av temperaturen eller av minnena.
Läkarna fick napp
Sasha fick inte veta vart hans mamma förts. Ryska tjänstemän sa att hon inte behövde honom längre. Att han skulle tas om hand i en rysk fosterfamilj.
Men han fördes till ett sjukhus i ockuperade Donetsk, där han tillbringade två månader. Läkarna som vårdade honom frågade om släktingar, la ut hans bild i sociala medier, i grupper för okända och saknade. Plötsligt fick de napp. Hans mormor Ludmila.
– Jag hade aldrig varit utanför Tjernihiv i hela mitt liv, plötsligt åkte jag buss genom Polen och Ryssland för att ta mig till mitt barnbarn. Men jag var så lycklig när jag äntligen kom fram, säger hon.
Det är ovanligt att anhöriga får tag på barn som förts bort av Ryssland, men det gick. Med läkarens empati och Ludmilas envishet.
60 000 saknas
Ludmila kunde ta med sig Sasha hem till Tjernehiv men Sashas mamma är fortfarande försvunnen.
– Jag saknar allt med henne, säger Sasha.
– Hennes mat, promenaderna vi brukade ta. Till och med när hon skällde på mig för att jag fått dåliga resultat på proven. Jag längtar efter henne, säger Sasha.
Både han och Ludmila är övertygade om att hon lever. Fast de har inga bevis. De har bara hört rykten och skvaller från någon som hört från någon om att de träffat mamman i fångenskap i Ryssland. Hennes namn ska också ha funnits på en lista över militära krigsfångar, fast hon var civil. Men listan var inte officiell och bara preliminär.
– Jag vill inte tänka på vad de gör med henne, hur hon behandlas, säger Sasha.
Barn som hjärntvättas
Långt över 60 000 människor saknas i Ukraina. Människor som det inte finns några spår av. Några kan ha tagits tillfånga av Ryssland, andra kan ha dödats och någon kan ha utnyttjat krigets kaos till att frivilligt försvinna. Av de 60 000 är minst en tredjedel barn.
Men det finns fog att tro att siffran kan bli mycket högre än så.
Enligt Save Ukraine, som arbetar med att återföra barn från ryskockuperade områden, är över en miljon barn i farozonen för att stjälas från sina familjer.
Barn som kan ges till ryska fosterfamiljer eller tvingas in i militären. Barn som bryts ner i skolan, får se ukrainska läroböcker brännas. Barn som undan för undan hjärntvättas med rysk historieskrivning – ”russifieras”.
– Familjer har inget val. De luras in i ekonomiska fällor. De hotas av långa fängelsestraff och döms som otillräckliga vårdnadshavare om de inte samarbetar. Barnen kan föras till ryska barnhem, fosterfamiljer eller militären säger Anastasia Doubnia på Save Ukraine.
– Det finns uppgifter om minst 150 platser där Ryssland håller bortförda ukrainska barn. Djupt inne i Ryssland och i Belarus. Barn vars personuppgifter raderas, där de får ny identitet, nya födelseuppgifter och namn. Som om deras förflutna aldrig existerat. Som om deras familjer aldrig funnits.
”Soldaterna tog för sig”
Människorättsgrupper kallar de rättsvidriga bortförandena för en statssponsrad hjärntvätt.
Save Ukraine har räddat över 1100 barn från ryskockuperade områden.
En av dem är 16-årige Mykola, som egentligen heter något annat.
– Den ryska säkerhetspolisen kom hem till oss i Kherson. De ville att jag skulle gå i rysk skola. Alla vet vad det betyder, att man försvinner. De hotade mig med sina vapen och skrek. Jag var verkligen rädd, säger Mykola.
De levde under ryskt förtryck säger hans mamma Yulia, som inte heller framträder med sitt riktiga namn.
– Soldaterna gjorde vad de ville i vårt samhälle. Gick in i folks hus och tog för sig, bara kollaboratörerna hade det bra, säger hon. Vi andra levde bara för att överleva.
De som inte lydde straffades, greps eller dödades.
– Jag var rädd att de skulle ta mig till militären som de gjort med så många andra pojkar, säger Mykola.
– Särskilt när de anklagade mig för att spionera. De sa att jag pekade ut platser där rysk militär hade sina baser. Men jag har aldrig spionerat, jag är ju bara en pojke, säger han.
”Många har russifierats”
Anastasa Doubnia på Save Ukraine berättar att var sjätte rysk stridande som tillfångatas av den ukrainska armén ursprungligen är ukrainare från ryskockuperade områden. Hur många som lurats eller tvingats in den ryska militären är okänt, liksom hur många som dödats.
– När de väl kommit in i armén är det inte lätt att rädda dem längre. Vi har lyckats några gånger men det är ovanligt. Militären är en sluten värld som är svår att desertera från och många som strider har russifierats.
Hon berättar om en ungdom som de lyckades rädda men som inte ville att hans vänner skulle räddas. ”Förstår ni inte att det är mina gamla ukrainska vänner som skjuter mot oss med robotar på nätterna” sa han.
I ockuperade områden studerar många ukrainska barn i hemlighet online. Ukrainska lärare, ukrainsk läroplan och ukrainska klasskamrater. Men det är riskabelt, om de skulle upptäckas riskerar barnen att skickas iväg. Till uppfostrings- eller filteringsläger I Ryssland, Belarus eller ockuperade områden som Krimhalvön, som mer och mer fyllt med sympatisörer för Ryssland.
Mykola är en av nästan 2000 barn sammanlagt som räddats. Som kan leva med sina riktiga familjer i Ukraina.
”Glad att vi är fria nu”
Efter åren i ockuperat område var det en chock att komma till Kiev.
– Det var så många lampor överallt, så mycket ljus. Eftersom vi knappt hade el i vårt samhälle undrade jag hur de kunde slösa el i skyltfönster, eller i rum de inte var i. Men det var fantastiskt, som frihet att se alla dessa lampor, allt ljus.
Mykola hade studerat online och mindes särskilt en flicka i samma grupp. Hon var intressant. Även om han aldrig såg hennes ansikte lade han hennes namn på minnet.
– Sedan när jag kom hit till Kiev hade hon också blivit räddad. Nu är vi bästa vänner, säger Mykola.
Hans mamma flikar in att han nog är lite kär, att han inte kan sluta prata om henne. Mykola ser generad ut, pillar på naglarna. Sedan brister han ut i ett leende.
– Hon är fin – och hon är fri. Jag är glad att hon slipper ryssarna. Att vi är fria nu.
