Svenska kirurgen i Sudan: Det värsta jag sett
Publicerad 2025-11-06
Läkaren Peter Moberger har jobbat i många konfliktzoner.
Men inget har varit värre än det han just nu möter i Sudan.
– Man klappar någon på axeln och så är det bara ben, säger han.
Kirurgen Peter Moberger, som arbetar för Läkare utan Gränser, befinner sig sedan en månad tillbaka i Tawila i Sudan.
Det är dit många människor kommer efter att ha flytt från staden al-Fashir, som milisen Rapid Support Forces (RSF) intog i slutet av oktober. Staden beskrivs som helvetet på jorden, och det kommer rapporter om massaker på civila.
När Peter Moberger möter patienterna har många gått sex mil i 40 graders värme – och med svåra skador.
– Det är en väldigt intensiv situation. Folk kommer med avancerade skador och är väldigt svaga också, dels på grund av den svältsituation som varit ganska länge, säger han.
”Alla barn är undernärda”
Det Peter och hans kollegor möter är bland annat gamla frakturer efter skottskador, skador på grund av misshandel och skador av explosioner.
Men också svår undernäring.
– Alla barn som vi har kollat har varit undernärda. 100 procent. Och de flesta vuxna också.
Från kamelhandlare till krigsherre – ligger bakom massakern
Skottskadade i alla åldrar
Peter Moberger har mycket erfarenhet av att jobba i konfliktzoner. Men detta är ändå något annat, säger han.
– Det här är det värsta jag sett. Den stora skillnaden är mängden – att det är så många i så utmärglat skick.
Även graden av avancerade skador sticker ut.
– I går opererade jag en nioåring med en skottskada i lårbenet. Vi ser skottskador och splitterskador i alla åldrar och i alla delar av kroppen. Det jag kan jämföra med är väl Mosul 2017, när det hade varit strider inne i staden.
Oron: Borde komma fler
Man räknar med att runt 15 procent av al-Fashirs cirka 250 000 invånare har lyckats fly.
Till akutmottagningen i Tawila kommer mellan 100–200 nya personer varje dag.
– Om det har varit en krigszon och rått svält en längre tid, då borde fler komma. Vi är oroade över att vi inte ser fler, säger Moberger.
”Finns en vänlighet”
Vissa händelser fastnar hårdare på näthinnan.
– Det var en 30-årig kvinna som kom hit själv. Hennes underben hade drabbats av en explosionsskada, underbenet var bortsprängt så vi fick amputera benet. Samtidigt var hon gravid i tredje eller fjärde månaden.
Men i den totala misären ser han samtidigt glimtar av hopp: ett samhälle där man tar hand om varandra.
– Det är något som slog mig även när jag var i Sudan för 21 år sedan. Även om de har varit med om det mest fruktansvärda man kan tänka sig i ett samhälle finns det ändå en vänlighet och generositet gentemot varandra.
– Det där har både förbryllat och imponerat på mig. Det är liksom högsta formen av uthållighet. Det finns någonting här att bygga på när det bli fred.
”Bombar sjukhus”
Hemma i Sverige är Samah Alseddeg en av dem som dagligen tar emot mardrömsrapporterna från Sudan som kommer från vänner och bekanta.
Hon är läkare och ledamot i Svensk Sudanska Föreningen. Genom ett projekt för att finansiera solenergi till sjukhus och andra vårdinrättningar har Samah Aldeddeg kontakt med många kollegor i landet. Några av dem har lyckats fly från staden al-Fashir.
– De har varit under svält i många månader. Det är inte bara det att man har bombat sjukhus utan folk är under svält. Det har varit mycket terror och det är mycket sexuellt våld. Och båda parter har rekryterat barnsoldater, säger hon.
– Det gör ont i hjärtat att jag sitter här och inte kan göra någonting. Man känner sig maktlös. Jag tänker att det enda sättet att hjälpa mitt folk är att engagera mig mer.
För Samah som vuxit upp i Sudan är det svårt att se alla bilder och klipp på förstörelsen som pågår. I våras fick hon en video av en granne som visade hennes föräldrars totalförstörda och plundrade hus i Khartoum.
Vad tänker du om Sudans framtid?
– Jag vet att det kommer att bli bra till slut. Att det kommer att bli fred. Men just nu svälter folk, det finns ingen tillgång till medicin. Vi i Sudan är väldigt duktiga, vi har varit i svåra situationer förut. Men det kommer kanske ta tid. Därför är det jätteviktigt just nu att Sverige och andra EU-länder sätter press på båda sidor.