”Min dotter frågar: Mamma, varför måste just du stå på barrikaderna?”
Blev klimataktivister för barnens skull – och får folk att gråta
Uppdaterad 2025-07-29 | Publicerad 2025-07-19
MALMÖ. De blockerar inga gator. De är inte aggressiva. De protesterar sittande.
Ändå gjorde de statsministern förbannad.
– Vi är bekymrade för våra barns framtid och visar vår förtvivlan i ett tyst vrål, säger rebellmamman Sara Nilsson Lööv, 43.
I en pedantiskt skött koloniträdgård på Kirseberg med flera olika rum där bland annat mandelträd samsas med kiwi, fikon, pioner och lavendel finns också en röd liten stuga.
Här skulle man kunna säga att det egentliga startskottet för Rebellmammorna gick. Inne i stugan blandas gammalt med nytt, slagord med barnteckningar.
Smygstarten för Rebellmammorna var en ölkväll för kvinnor på Drottningtorget.
– Vi konstaterade att vi var bara mammor. Vi pratade ganska mycket på den här ölträffen och tänkte om man kunde göra något utifrån mammarollen. Och så började vi tänka på i Argentina, säger Sara.
– Vi skapade en chatt och skulle döpa den till någonting och jag tänkte: ”Vi är ju mammor och med i Extinction Rebellion”, Rebellmammorna kan vara ett bra namn, säger Tatjana Boric-Persson, 43.
”Ingen aktivisttyp”
Saras klimatuppvaknande kom under valrörelsen för tre år sedan.
– Jag drabbades av en väldigt stark förtvivlan och djup oro för mina barn. Det som måste hända händer inte. Och det kommer inte att göra det om inte folk som jag också går ut och gör någonting, säger Sara.
– Personligen har inte jag sett mig som någon aktivisttyp. Jag hade aldrig demonstrerat i mitt liv, men politiskt går det ju alldeles för långsamt och åt fel håll. Och jag tänker, har man barn är det inte en trevlig konflikt, säger Ellen.
Varken Sara eller Tatjana vet exakt hur många rebellmammor det finns ute i landet, Rebellmammorna finns på ett fyrtiotal orter och organisationen är platt. Men på Facebook är cirka 9 000 personer engagerade i gruppen.
Oljeföretagen som klimatrörelsen slåss emot är mäktiga, det handlar om väldigt mycket pengar. Vad kan man då som rörelse göra?
– Det är väldigt lätt att se mångmiljardärerna med alla fossilpengarna – och att tänka ”jag är maktlös”. Men vänder jag blicken mot mina barn och tänker på att det i så fall är deras framtid jag ger upp, då går det att hitta kraften att i alla fall försöka göra allt jag kan, säger Sara.
Vill inte väcka ilska
Hon påminner om att ”omöjliga” samhällsförändringar har skett tidigare: som apartheid, avskaffandet av slaveriet, att kvinnor kunde få rösträtt.
– En majoritet av befolkningen tar klimatkrisen på allvar och förstår att det inte går att fortsätta som nu – men man agerar inte i linje med det. Den stora massan behöver bli aktiv, eller i alla fall större delar av den, så att politikerna inte kommer undan med saker som den här regeringen gör, där man bromsar, säger Sara.
– Vi har den tunga IPCC-forskningen som säger att det går alldeles för fort utför. Vi har svårt att lyckas ens med tvågradersmålet. 1,5-gradersmålet är de flesta numera överens om att det går inte. Vi har också en politik som inte återspeglar vad medborgare faktiskt vill. En stor majoritet vill se kraftfulla åtgärder för att begränsa klimatförändringen, säger Tatjana.
Rebellmammorna har genomfört hundratals aktioner sedan den första för tre år sedan. Demonstrationerna är lugna och nedtonade.
– Vi har medvetet valt en annan strategi än vad andra håller på med, har en annan typ av förändringsskapande. Vi jobbar med att försöka nå in i människors hjärtan och beröra. Vi vill inte skapa några störningar så att någon blir arg på oss, säger Sara.
Får folk att gråta
Hon säger att de använder musik, klassisk musik och poesi under aktionerna.
– Vi sitter och försöka visa våra känslor inför klimatet och framtiden. Det är inte en massa fakta eller specifika lösningar när vi sitter med våra skyltar, utan vi sitter här för våra barn. Vi märker att det händer någonting mellan oss och de som passerar. Oftast pratar man om äldre män som lite av en bromsklosskategori, men jag har själv sett och fått vittnesmål från många andra att just kategorin äldre män stannar upp och blir märkbart berörda, säger Sara.
– Ibland har det kommit fram tonårskillar som säger: ”Får vi sitta med er en stund?” Sitt här, säger vi. Det är en väldigt låg tröskel in.
Har ni varit med om att någon angripit er?
– Extremt sällan. Det kan ju vara någon som har muttrat något, men det är mer vanligt att folk stannar upp och gråter en stund.
Nu har det kommit flera domar mot klimataktivister, vad tänker ni om det?
– Det är ett exempel på hur demokratin är på väg att också stryka med när olika krafter bromsar klimatomställningen. Vi vet varifrån finansieringen i grunden kommer från. Men det här handlar ju om att försvara grundläggande mänskliga rättigheter. Tillgången till mat, vatten och säkerhet, säger Sara.
Förlorade jobbet
– Det här liknar en utveckling som finns på andra håll i världen där det är direkt farligt att vara aktivist. Och det blir ju ett hot mot demokratin och demonstrationsfriheten, säger Ellen.
– Vi har en kvinna som varit aktiv i Rebellmammorna och som därför blev av med jobbet på en myndighet. Det blir ju en självcensur, att det jag gör på min fritid helt lagligt och inom ramen för mina rättigheter som medborgare straffas, säger Tatjana.
Domar har inte fått dem att avstå från aktioner.
– När politiker slänger sig med begrepp som terrorism och totalitära krafter ser jag det som skrämseltaktik. Jag blir provocerad i stället. Jag som vit välutbildad kvinna är rent krasst ganska privilegierad, då har jag ett ansvar. Både för mina barn, men också för att inte bara backa, säger Ellen som är mamma till en tvååring och en fyraåring.
Aktivist på heltid
Numera har Sara lämnat yrkeslivet som psykolog för att ägna sig på heltid åt Rebellmammorna. Tatjana lägger en halvtid på mammorna.
Vad säger era barn om ert klimatengagemang?
– Min nioårige son hade tittat på Lilla Aktuellt i skolan och snappat upp väldigt mycket om klimatkrisen och vad den innebär. Han var genuint orolig och sa: ”Mamma, tänk om de inte hinner stoppa uppvärmningen i tid innan den bara fortsätter av sig själv, tror du de kommer hinna stoppa den?”, säger Sara vars barn nu är 14 och nio år.
– Men ju mer Rebellmammorna växte fram så märkte jag att hans oro minskade. Han sa: ”Nu känns det som att ni mammor tar den bollen, så jag känner att jag kan släppa den och bara vara barn”.
Tatjana, vad säger dina barn?
– Tioåringen är väldigt stolt över att jag är engagerad. Hon vill helst inte att jag är med på några aktioner, hon är rädd att polisen ska ta mig så hon är inte superpepp. ”Kan inte någon annan vuxen göra det? Varför måste du stå på barrikaderna? säger hon”.
