Härskarnas äckel och skräck för Yasin och underklassen
De härskandes äckel och skräck inför den farliga underklassen blev övertydlig när den liberala statsrådet Mats Persson gav sig ut i en debatt om rapparen Yasin.
Yasin är dömd för brott, Yasin har suttit i fängelse, Yasin har – haft? – kopplingar till gängkriminalitet, Yasin tycks ha varit – är? – den undre världens bard.
Men vad sjunger Yasin?
Den saken verkar ingen ha diskuterat i senaste moralpaniken. Man debatterade Yasins bakgrund, inte vad han faktiskt gör.
Rap är inte min musik. Av ren bildningstörst lyssnade jag dock igenom Yasins senaste album som finns på Tidal, ”Pistoler poesi och sex”. Jag ska inte recensera musiken – det kan jag inte – men jag tyckte om Yasins röst som är mjuk och uttrycksfull.
Sedan googlade jag hans texter.
De är märklig poesi, kraftfull, skrämmande, deprimerande, en desperat röst från en värld som är främmande för de flesta av oss.
Jag sitter inlåst sju våningar upp, ingen frisk luft
Utbränd, jag pallar inte att se en plit i dag
Fan vad jag hatar att vara i statens händer
Så rappar han i ”Fri från mig själv”. Det är en åldrad 20-plussares bitterhet, ord som smakar aska. Bara det är skrämmande. Det är musik utan glädje men desto mer desperation.
Här de skjuter utan varning du får ingen förklaring
Fan i dag jag var på ännu en begravning
Att säga det är på grund av mig de skjuter är ett skämt
Mannen folk har burit vapen långt innan jag var känd
/.../
Våra mammor har sett mer död än Kennedyfamiljen
(”Långt hemifrån”)
De ideal han ger uttryck för är grotesk materialism med ständiga referenser till det dyraste: Porsche, Aston Martin, Rolls Royce, Patek Philippe, Rolex, Prada, Dior, Cartier, Remy Martin, champagne.
Det är en spegelbild från Rinkeby av alla debila influencers som matar världen med precis samma ideal.
Men hos Yasin finns ruelse och ångest, och ånger:
Hur ska jag förklara alla rader där jag pratar ned kvinnor för min dotter?
(”Turbolens”)
Du föddes i ett land som aldrig var dina föräldrars
Jag fråga farsan varför livet var så hårt
Han svarade ”Min son vi är så långt hemifrån”
/.../
Om det gick att göra om och göra rätt
Men det går inte att gör om och göra ägg av en färdig omelett
(”Långt hemifrån”)
Det Yasin diktar och sjunger om är inget nytt. En hel amerikansk musikskatt skapades i fängelserna. Alla har hört Johnny Cash sjunga på plats i det ökända San Quentin. Fångarna jublar när han sjunger om hur han hatar varje liten bit av fängelset:
San Quentin, I hate every inch of you.
You've cut me and you scarred me through and through.
And I'll walk out a wiser weaker man;
Mister Congressman you can't understand.
Men mestadels är fängelsesångerna skrivna av svarta med egen erfarenhet. Leadbelly, till exempel, satt inne flera gånger, bland annat för att ha mördat en släkting och mordförsök. Han skrev klassikern ”Take this hammer” – om flykt från straffarbete. Han gjorde fängelsesången ”Midnight Special” berömd. Den handlar om en fånge som på natten ser tåget Midnight Specials lyktor, frihetens lyktor.
De amerikanska fängelsesångerna plockades upp av vita och blev kulturellt allmängods.
Svenske Yasin och de amerikanska fängelsesångerna representerar samma fenomen: det etniska utanförskapet och den etnifierade brottsligheten.
Det är bland underklassen i Rinkeby och andra utanförskapsområden som gängen härjar och rekryterar och ger snabb och bedräglig utväg från ett permanent utanförskap.
När en person ur den miljön stiger fram och upp och diktar om en grym och frånstötande verklighet reagerar kommunalråd i Umeå och det liberala statsrådet Persson med avsky och äckel: Detta kan vi inte gå med på!
Det är i och för sig logiskt när vi har en regering där ministern som ansvarar för kulturen skryter om att hon inget vet om kultur.
Men framför allt visar det svenska klassamhället i kall och rå blixtbelysning, och att ord fortfarande kan vara explosiva.
