Vem kan rädda Liberalerna?
Så visade det sig att Johan Pehrson inte var den riddare i glänsande rustning som Liberalerna hade hoppas på.
Tre år tog det för glansen att mattas av och för partiets tålamod med Pehrson att ta slut.
När Johan Pehrson nu slutar som partiledare för Liberalerna är det inte av fri vilja.
När man trodde att Liberalerna inte hade fler fötter att skjuta sig i, gör sig partiet av med sin partiledare. Nog för att den senaste tiden visat på ett svagt ledarskap med flera tunga namn som lämnat och en opinion som gått i stå under tre procent i väljarstöd, men det är ett modigt beslut för ett parti att då även kasta ut sin partiledare.
För en dryg månad sedan samlades Liberalerna till riksmöte i Karlstad. Helgen skulle vara ett tillfälle för partiet att samlas kring sitt nya politiska projekt, kallat Selma och njuta av att det för en gång skull var lite lugnt i detta annars så turbulenta parti.
Så blev det inte. I stället lämnade helgen en bitter eftersmak i partilandet. Projekt Selma hade inte landat lika väl som partiledningen hade gett sken av och irritationen ute i partilandet blev knappast mindre när partiet plötsligt stod med två obegripliga avhopp. Det var partisekreteraren Jakob Olofsgård och jämställdhetsministern Paulina Brandberg som med bara minuters mellanrum aviserade sina avgångar.
Brandberg sade sig hoppa av på grund av familjeskäl och Olofsgårds anledningar var höljda i dunkel.
Uppenbart är att hanteringen av avhoppen och det allmänna missnöjet med partiets kräftgång i opinionen nu lett till att partiet fått nog av det sittande ledarskapet.
Under helgen har det hållits en rad möten inom partiet som landat i att Johan Pehrson inte längre har partiets förtroende. Som vanligt i politiken ger högre politiker ”möjligheten” att själva avgå, men det är ett sällan skådat undantag att det är så det faktiskt går till.
När Johan Pehrson säger att han slutar för att han nu uppfyllt sin politiska plikt, betyder det att partiet har fått nog.
Fem partisekreterare på sex år. Snart tre partiledare under samma tid.
Nu hoppas Liberalerna ännu en gång på en räddare i nöden. Någon som kan svepa fram över väljarna och svepa med dem till väljarbåset i september nästa år. I partiet ser man två personer med potential – partiveteranen Lotta Edholm och kronprinsessan Romina Pourmokhtari. Ingen av dem har vad som krävs för att rädda Liberalerna.
För det är inte bara ledarskapet och personerna i toppen som är problemet. Det ängsliga och oförutsägbara sättet som partiet hanterar sina motgångar på, är ett lika stort problem.
