Då slipper du inte undan barnkalaset
Frågor och svar om vett och etikett
Min kompis har barn som nu fyller ett år och de ska ha stort kalas för vänner och familj. Jag har inget emot barn men jag bryr mig ärligt talat inte så mycket i att fira en ettåring, som inte ens kommer att minnas detta sen.
Spelar det någon roll för vår vänskap om jag tackar nej? Ska jag göra det ärligt eller hitta på en ursäkt?
I ren och skär etikett hade jag egentligen sagt: Ja, gå. Det här är din kompis. De firar inte barnet så mycket som de firar att de har överlevt sitt första år som föräldrar. Kom, ät en kaka, ta ett glas bubbel om det bjuds och säg ”bra jobbat, ni klarade det”. Det är liksom grundinställningen.
Men. Och det här är ett stort men.
Vi lever också i en tid där exakt allt tävlar om vår uppmärksamhet. Jobb, relationer, träning, mat, handling, barn, icke-barn, släkt, vänner, sociala förväntningar. To-do-listan i mobilens anteckningar bara växer och till slut har du börjat sms:a dig själv med saker du inte får glömma. Och i den verkligheten måste man faktiskt få lov att prioritera.
Alla tillställningar är inte lika. Det finns sådant som väger tungt i nästan alla liv: bröllop, begravningar, stora jämna födelsedagar. Det är ceremonier, milstolpar, saker som inte händer så ofta. Där gör man oftast sitt yttersta för att dyka upp.
Ett ettårskalas hamnar någon annanstans på skalan.
Så om du har mycket just nu, är trött, stressad eller bara inte orkar klämma in ännu en punkt i kalendern, då är det faktiskt okej att tacka nej.
Säg något i stil med: Tänk att ni redan varit föräldrar i ett år! Och grattis till lilla William! Hurra! Jag hade så gärna velat fira honom men jag får inte till det tyvärr.
Det är kanske inte skolboksetikett direkt. Men ibland handlar etikett också om realism. Om att ta hänsyn till att människor gör så gott de kan!
Obs, är du gudförälder kommer du inte undan …