Flinck: Ett starkt kvitto – trots allt
BÆRUM. Bittert?
Snarare bitterljuvt.
För vi ska se till hela matchen.
”Den spanska räven rev en annan räv...”
Michael Apelgren är en taktisk räv, kanske den slugaste vi har i svensk handboll.
Men när han ställs mot den spanska räven så handlar det inte bara om förbundskapten Jordi Ribera utan ett helt lag med spelare som är taktiskt sluga, eller i varje fall är så drillade att de taktiskt behärskar det mesta.
Medan det svenska landslaget har pratat i ett decennium om att utveckla ett alternativt försvarsspel till sitt kära 6–0 – och lika länge skyllt på att det inte går för man har ingen Jonas Källman längre – så använde sig Spanien av fyra olika försvarssystem bara under matchen mot Sverige i går: 6–0, 5–1, 3–2–1 och högt 3–3.
Det var imponerande att se hur lätt Sverige tog sig igenom de tre första och tvingade Ribera att rota vidare i sin verktygslåda tills det höga 3–3-försvaret bromsade ner det svenska anfallsspelet nästan helt.
Sverige slutade kontra
Men spanjorernas stora taktiska triumf var förstås 7–6-spelet framåt, där den spanska räven rev upp stora hål i det svenska försvaret. Apelgren sa efteråt att de hade förberett sig på denna variant på 7–6 där spanjorerna ställde båda linjespelarna på samma sida (Sveriges vänsterförsvar som är klart svagare än det högra). Men ändå kunde svenskarna inte få grepp eller stopp på det.
Sverige hade 22–16 i den 43:e minuten när spanjorerna började spela 7–6. Man förlorade alltså sista 17 minuterna med 13–7.
Problemet var att Sverige slutade kontra sista kvarten. Det är visserligen en klassisk, mental reaktion när man leder stort och motståndaren går över till 7–6-spel och börjar knappa in – man börjar fega, har något att försvara i stället för att vinna och blir allt för rädd om bollen när man väl får ”låna” den.
Vi fick det vi brukar få mellan Sverige och Spanien:
Spanjorerna bryter Sveriges momentum med ett taktiskt drag.
En spansk målvakt spelar upp sig i andra halvlek.
Niclas Ekberg sätter en viktig straff mot Gonzalo Perez de Vargas. Så iskall han är där, Ekberg.
Alex Dutjebajev stänker dit ett avgörande mål (vilket han fick göra alldeles för ouppvaktad den här gången trots att alla visste att det var han som skulle skjuta).
Lagergren briljerade
Kollaps? Nej, jag vill inte kalla det för det även om siffrorna sista 17 minuterna definitivt pekar på det. Men Sverige klappade inte ihop, man stod inte handfallna. När Andreas Palicka räddade kontringen i 55:e minuten och Hampus Wanne satte 27–24 i anfallet därpå var jag ganska övertygad om att Sverige skulle vinna ändå.
Bittert? Ja, med tanke på att Sverige ledde från den elfte minuten till den näst sista.
Men vi måste se till hela matchen och inte minst de första 45 minuterna som var smått ljuvliga.
När matchen skulle börja visste varken vi eller de inblandade på och vid planen var laget egentligen stod med en ny förbundskapten, tre tunga skador och flera spelare i nya eller annorlunda roller.
Det hade inte matcherna mot Japan och Chile kunnat ge oss besked om.
Det vi visste var att det fanns stora frågetecken för framför allt försvaret och de många tekniska felen.
Men de rätades snabbt ut till utropstecken mot Spanien. Albin Lagergrens första 19 minuter var bland det svettigaste jag sett på länge av en svensk i landslaget. Sverige ledde med 12–7 när högernian byttes ut och han stod då på sex mål på sju skott, två assist, en fixad straff och storartat försvarsspel.
Lagergren var inte ensam om att vara strålande bakåt. Hela det svenska försvaret briljerade och Felix Möller, som jag varit frågande till defensivt, kom rätt mest hela tiden. När Sverige gick upp till 13–7 hade Palicka bara behövt göra två räddningar. Svenskarna hade så långt bara stått för ett tekniskt fel medan man hade provocerat fram sju från spanjorerna.
Så länge Sverige fick spela 6-mot-6 i försvaret hade man nästan total kontroll och höll alltså nere Spanien på 16 mål efter 43 minuter.
Gottfridsson måste blir ett större hot
Trots tappet sista kvarten var matchen ett starkt kvitto på att Sverige är bra och på rätt väg under den nya regimen.
Och man är definitivt med i turneringen när vi kliver in i mellanrundan.
Det är heller inte Danmark eller Frankrike man behöver besegra nu för att gå till kvartsfinal utan man möter Portugal, Brasilien och Norge – i den ordningen. Tre segrar bör räcka för att vinna gruppen och slippa Danmark i kvartsfinalen, även om det kan bli målskillnadsaffär i fall Spanien också går rent.
I nuläget möter jag hellre Norge i tredje matchen, när hemmanationen kan vara helt väck från avancemang, än i första (som Spanien ska göra) när norrmännen är revanschsugna, deras kvartsfinalhopp fortfarande lever och de inte har något att förlora.
Spanska 7–6-spelet och höga 3–3-försvaret var det som fällde Sverige. Men vi kan inte blunda för några individuella missar i slutet som två missade straffar och fem tekniska fel sista 20 minuterna.
Jim Gottfridsson gör mycket som är bra. Inte så många assist mot Spanien men han styrde spelet, drog rutinerat på sig frikast för att få tiden att gå, fixade några straffar och drog på sig många försvarare.
Men jag fortsätter tjata om att han är för ofarlig i sig själv. I går spelade Gottfridsson nästan alla Sveriges anfall och sköt bara ett enda skott (som räddades). Han har kanske inte klippet varken i steget eller skottet längre men på tre VM-matcher har han skjutit tre skott och gjort två mål.
När Eric Johansson samtidigt fortsätter slita och Carlsbogård är Carlsbogård kan motståndarna lägga väldigt mycket fokus på högernio, där Lagergren visserligen är ostoppbar långa perioder. Men jag är rädd att det inte håller i längden med så få hot på niometer.