Theresa Claesson död bara 54 år gammal
Handbollssverige i sorg: ”Känner en enorm tomhet”
Publicerad 2026-04-14 11.41
Handbollssverige har sorg.
Theresa Claesson Andreasson, en av Sveriges bästa spelare i början på 2000-talet, är död bara 54 år gammal.
– Jag känner en enorm tomhet, men också stolthet över vad vi har åstadkommit under 35 år tillsammans, säger maken Henrik med gråten i halsen.
Vid handbolls-VM 2001 fick damlandslaget sin första stora framgång efter många tuffa år. Laget slog igenom som det leende landslaget.
Ute på högerkanten hade man en av sina bästa spelare i Theresa Claesson, som hade korats till årets spelare i Sverige året före.
I fredags gick hon bort i cancer bara 54 år gammal.
Redan för tio år sedan fick Theresa en aggressiv form av bröstcancer och tvingades operera bort ena bröstet.
– Vi trodde att de hade fått bukt med det men i slutet av november 2023 kom bröstcancern tillbaka och då hade den satt sig i skelettet. Då fick vi mer eller mindre veta att den är obotlig. Sedan hade hon två helt okej år men sedan i december i fjol har det gått sakta utför och i fredags morse somnade hon in, berättar maken Henrik Andreasson, 56, för Sportbladet.
Sonen är en av landets största talanger
Han spelade själv elithandboll i Sävehof och Kroppskultur och spelade också i Spanien och Danmark när Theresa blev proffs där.
Medan äldste sonen Vincent, 23, satsat på boxning är lillebror Arvid, 20, en av Sveriges största handbollstalanger och ses som landslagets framtidsman på mittsex. Arvid, som var en nyckelspelare när Sverige vann U18-EM för 1,5 år sedan, är mitt uppe i SM-slutspelet med Alingsås HK.
– Arvid är ju i en jättetuff situation nu. Han fick stå över kvartsfinal 2 och 3 såklart på grund av detta. Men han ska försöka spela kvartsfinal 4 i morgon, som det ser ut nu, säger Henrik från hemmet i Lysekil.
Theresa, som är född och uppvuxen i Lysekil, spelade 89 landskamper för Sverige 1993–2002 och var efter spelarkarriären förbundskapten för ett flicklandslag under en period.
Maken: ”Enorm tomhet”
När vi frågar Henrik hur han minns sin Theresa brister det för honom.
– Jag känner en enorm tomhet, men också stolthet över vad vi har åstadkommit under 35 år tillsammans, en enorm stolthet över våra pojkar. Hon har också inspirerat mig att bli den människa jag är idag, säger han medan han gråter.
– Theresa har alltid varit så sjukt äkta och har aldrig någonsin gjort sig till. Hon har aldrig någonsin smörat för någon för att få passa in eller för att få vara med. Hon har alltid varit sig själv och det är en mäktig egenskap. Under alla våra år tillsammans har jag aldrig hört henne snacka skit om någon, vilket ju är helt galet.
Han fortsätter:
– Hon är... oj, nu sa jag ”är”... hon var en sådan glädjespridare och alltid sett möjligheterna. Ingenting har varit omöjligt för henne och det var därför hon kom så långt på handbollsplan och sedan som förskolechef efter spelarkarriären. Hon kunde försätta berg med sin vilja utan att någonsin trampa på någon eller förminska någon annan, säger Henrik.
