”Brölande män i grupp är det farligaste som finns”
Publicerad 2025-08-07
Den här intervjun kommer att förändra svensk fotboll.
Redan i morgon kommer supportrarna vara som förbytta.
Annars blir mannen som uttalar sig besviken.
Skiftet skedde alldeles nyligen.
För blott 15 år sedan.
Dittills hade Kalle Lind, poddaren och kulturarbetaren som ofta hämtar sitt stoff från 1900-talets mitt, varit fanatiskt ointresserad av sport. Men så kom barnen med sitt fotbollsintresse och snart bytte han fot.
– Jag såg att det finns en gemenskap, att det väcker intresse för historia och politik. Då dör massor av mina argument mot fotbollen. I och med att jag har gått på några matcher har jag ofrivilligt fått ytliga kunskaper om ämnet fotboll. Jag känner till några spelare och förstår att de är motståndare. Trots att det finns tre-fyra lag från Stockholm är de inte kompisar, utan tvärtom. Har jag förstått saken rätt?
Ja.
– Bra. För det öppnar en möjlighet att reta folk. Om du håller på Djurgården kan jag säga ”går det inte bättre för AIK i allsvenskan i år” och då blir du arg på riktigt.
Vad gör stofilen på sportsidorna?
Är det inte samma sak överallt? Räcker det inte att säga att Magnus och Brasse är roligare än Hasse och Tage för att irritera dig?
– Folk gör så mot mig. De häller vatten på en död gås. Jag identifierar mig inte med Hasse och Tage. De har gett mig massa kickar och insikter, men det är ju din förlust om du inte förstår storheten. Det skiter jag i. Men så är det inte med supportrar, för de blir arga på riktigt. Alltså kom igen, vi är väl överens om att det är en lek? Dealen är att vi låtsas ta något fullkomligt oväsentligt på allvar?
Vad gör ens en nöjesstofil på sportsidorna? Frågan är befogad, men felet är inte Kalle Linds. Skulden bör falla på artikelserien ”Idrottsgalen”, vars syfte är att få ett utifrånperspektiv på idrotten – att släppa fram gnäll, klagomål och tillrättavisningar.
Sådana har den Malmöbaserade 50-åringen i drivor.
För grundtesen lyder inte bara att supportrars allvarsamma inställning är löjeväckande, utan att den förfular stadsbilden och emellanåt är direkt obehaglig.
”Vad är du för människa?”
– Extremen är supporterdråpet i Helsingborg. Firmavåldet. Det sker i kraft av att många stöddiga karlar med många stöddiga pilsner i sig tar sig rätten till ett visst beteende. Brölande män i grupp i likadana kläder – alla vet att det är det farligaste som finns, säger grundaren av podcasten Snedtänkt, tar luft och fortsätter:
– Jag har vänner som på riktigt blir sura över något jag säger om Isaac Kiese Thelin. Kom igen, du är inte Isaac, varför blir du sur å hans vägnar? Vad är du för människa? I slutändan har du ingen självdistans om du identifierar dig så jävla mycket med elva pers. Du är inte på planen, du avgör inte detta, det handlar inte om dig. Det är inte allvar på allvar, det är allvar på lek.
Hejar du på ett lag?
– Jo. Det gör de nästkommande 90 minuterna roligare. Stannar jag vid ett Gunnebostängsel och tittar på elvaåringar som spelar boll håller jag på det ena laget för laddningens skull. Sedan ljuder visselpipan och jag skiter i det och går vidare i livet.
”Passion – inte ölrap”
Är det inte vackert med passionen som supportrar visar?
– Jo, så länge det gestaltas i passion. Inte i ölrap. Jag har svårt att se skönheten i att fler än två män sitter och skriker tillsammans. Där ser jag bara fasa och skräck. Män som gapar i grupp, ingen har ställt till det mer för mänskligheten, särskilt om de är alkoholpåverkade, särskilt om de smekt i sig några ryssfemmor innan de går på match.
Du förbiser att det är alldeles frivilligt att uppgå i den gemenskapen. Den som vill får vara med, andra behöver inte.
– Men det är inte alldeles frivilligt, beroende på var man bor. När jag bodde på Gamla Väster i Malmö, alltså nära Lilla Torg där supportrar förkrökar, var det svårt att röra sig i sitt hemkvarter. När jag öppnade dörren var handtaget impregnerat i Dif-piss. Det kontraktet har inte jag skrivit under. Före match blir det med nödvändighet någon sorts flockar som tillåts marschera genom staden. Det anses vara vackert. Jag förstår inte hur man inte kan associera dem till andra pöblar.
”Fruktansvärt obehagligt”
Kalle Lind tar en kort paus. Han säger sig vara beredd att nyansera, att berömma sammanhållningen som kärleken till ett fotbollslag föder.
– Men jag vidhåller att vi som samhälle i allt för hög grad accepterar att nu är det fotbollsmatch, så nu får vi stå ut med piss på handtagen. Nu får helikoptrar hovra, för det är härligt att fans häller i sig 25 öl. När det är match gäller inte hyfs och sunt förnuft.
Du pratar bara om män, men all fler kvinnor är supportrar. Sommarens EM slog publikrekord. Är det bra att könsbalansen jämnas ut, eller ser du det som att kvinnorna också dras ner i förfallet?
– Jag är inte initierad, men skulle tro att det är bra. Idrottspappor var en av min barndoms största hot. Det var fruktansvärt obehagligt med högröda pappor som skällde på barn. Jag tror att det finns en ökad mjukhet generellt och det är bra. Ju fler som har en lagom relation till fotbollen desto färre på läktarna legitimerar pöbelfasoner.
Tror du att den här intervjun får dörrpissarna att tänka efter och bli mer städade?
– Ja. I och med den här intervjun i Sveriges största dagstidning räknar jag med skärpning från och med morgondagen. Allt annat hade gjort mig besviken.
