Jättetalang redan i blöja
Förbundskaptenen: ”Det var helt sjukt”
Publicerad 2026-01-16
MALMÖ. Han pekades ut som ett superlöfte redan när han var tio.
Men Tomas Axnér såg talangen hos Axel Månsson redan när EM-debutanten var 1,5 år.
– Jag har tänkt på det många gånger. Det var helt sjukt, säger damernas förbundskapten.
Axel Månsson var bara 15 år när han tog plats som trea på Sportbladets årliga lista över de 20 största tonårstalangerna i svensk handboll. Han slutade förstås som etta innan han fyllde 20.
Då hade spelmotorn två år tidigare utsetts till U18-EM:s bästa mittnia trots att han bara var 17 år när Sverige tog silver i turneringen.
Men redan när Månsson var tio ägnade Kristianstadsbladets sportchef en hel sida åt den sevärde liraren, då i Lödde Vikings, som dominerade totalt i en ungdomsturnering i tidningens upptagningsområde.
– Alla visste redan när Axel var 10–11 år att han skulle bli hur bra som helst, säger Zoran Roganovic, pappa till Sveriges andra supertalang, Nikola Roganovic, och som följt Månsson Jr ända sedan han fick pappa Ola Månsson som tränare i H43 samma år Axel föddes.
Den ett år yngre Nikola Roganovic om första mötet med Månsson:
– Det var i yngsta åldersklassen i OV Beachhandboll när vi mötte Lödde med H43. Jag stod i mål då och plötsligt var det någon som pangade upp alla skott i krysset. Det var Axel och de vann hela turneringen.
”Aldrig sett det någon gång”
Men att Axel hade något extra syntes mycket tidigare än så.
Damernas förbundskapten Tomas Axnér, som spelade i samma H43-lag som Roganovic med Ola som tränare, minns en liten parvel som sprang runt på lagets träningar och visade upp en extraordinär bollkänsla och motorik.
– Jag tror att han var 1,5 år eller nåt. Han hade i varje fall fortfarande blöja. Jag började kasta en boll till honom. Barn i den åldern brukar få bollen i huvudet för att de inte ens lyfter armarna. Men när man kastade bollen till Axel fångade han inte bara den, utan om passningen blev lite för kort tog han ett steg fram och fångade bollen och blev den lite för lång backade han för att fånga den. Det har jag aldrig sett ett så litet barn göra någon gång. Jag har tänkt på det många gånger. Det var helt sjukt, säger Axnér.
Pappa Ola har samma minnesbild som Axnér.
– Axel var överlägsen med bollen redan när han var två år. När de andra barnen inte ens kunde fånga den sprang han runt och studsade den på våra träningar, säger han.
”Älskar inte rampljuset”
20-åringen själv minns förstås inte de där träningarna i H43.
Men du har alltid stuckit ut – hur har det varit att ständigt ha ögonen på sig?
– Jag har ju inte varit med om någonting annat så jag har ingenting att jämföra med. Jag älskar egentligen inte att stå i rampljuset. Men det är en del av spelet. Jag har väl tänkt mig för lite extra och det gick inte att skrika och böla när man var på riksläger och sånt.
Nu står 20-åringen inför sitt första seniormästerskap och mycket talar för att han för första gången i karriären kommer att ha en biroll i ett lag då han är trea på sin position bakom Felix Claar och Jim Gottfridsson.
– Skulle jag få sitta på läktaren får jag acceptera läget. Det är klart att man vill spela oavsett, men jag kommer att finna mig i den situation som jag hamnar i, säger han.
