Alice, 10, har cancer – tar ”guldmedicin”
Handbollsprofilen Jonathan Stenbäcken: ”Livet har satts på paus”
Publicerad 2026-01-18
GÖTEBORG. Jonathan Stenbäcken fick alla föräldrars mardrömsbesked strax före jul: din dotter har drabbats av en allvarlig form av cancer.
– Livet har verkligen satts på paus, säger Sävehofs sportchef.
Nu har Alice Stenbäcken två stora mål: bli frisk så att hon kan spela handboll igen samt samla in en miljon kronor till cancerforskningen.
Det ligger två kramdjur i sängen bredvid Alice Stenbäcken på Barncancercentrum på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.
– Det är min snuttefilt och min kanin. Och så har jag det här stora, hårda gosedjuret, säger 10-åringen.
Hon skrattar och klappar handbollen nästan lite ömt.
Bollen är nerklottrad med autografer. Och inte av vilka som helst för ett par timmar tidigare, när Alice var hemma på dagpermission i huset i Partille, kom fyra spelare ur landslaget, som laddar för EM, och förbundskaptenen Michael Apelgren på besök med bollen och en landslagströja med alla spelares autografer på.
– Det var många av oss som blev emotionella när vi fick höra om Alice. Vi är i samma ”lag” och står bakom henne och hennes kampanj och håller tummarna att allt ska gå bra, säger förbundskaptenen.
En av landslagsspelarna som var med, Albin Lagergren, höll Alice i famnen när hon bara var ett par veckor gammal.
Då var pappa Jonathan lagkamrat med Lagergren i IFK Kristianstad. Jonathan har spelat OS, VM och EM för Sverige och är numera sportchef i Sävehof.
– Världens bästa klubb, som Alice konstaterar med ett brett leende.
Hon spelar själv i Sävehofs flicklag födda 2015, helst som högernia då hon är vänsterhänt.
Behandling i två år
Men sedan november har Alice inte kunnat spela handboll, sporten hon älskar.
Det sjukvården trodde var astma i höstas visade sig i början av december vara en elakartad tumör som växte runt hennes hjärta, lungor och luftstrupe.
– När jag fick reda på att det var cancer fick jag först en chock. Men så tänkte jag också ”bra, då vet jag vad det är”. Sedan blev jag även lite rädd, för jag hade en kompis i min parallellklass som gick bort i cancer, säger Alice.
Efter att varit inlagd, först på intensiven och sedan på Barncancercentrum, de första veckorna fick Alice komma hemma över jul och nyår och bara åka till sjukhuset för att få dagvård. Den senaste veckan har hon varit inlagd igen men dagen efter Sportbladet har varit på besök får hon komma hem igen.
– Vissa dagar är jag jättetrött och ligger mest i sängen hela tiden. Andra dagar är jag jättepigg och kan upp och hoppa och leka och hålla på.
Hon har ett eget rum på sjukhuset med plats för hela familjen om det skulle behövas. Men i regel turas Jonathan och mamma Anna om att vara hos Alice medan den andra sover hemma med lillasyster Lilly, 9.
– I början kom det hit kompisar typ var femte minut. Då var det fullt i mitt rum. Men den senaste tiden har det inte varit så många. Det har mest varit mammas och pappas kompisar som kommit och hälsat på.
Kombinationen av biverkningar av cellgifterna (eller ”guldmedicinen” som Alice kallar den) och kortisonen, hennes nästan obefintliga immunförsvar och alla influensor och förkylningar som cirkulerar den här tiden på året gör att Alice inte kan ta emot så mycket kompisar som tidigare.
– Men nu börjar energin komma tillbaka och i helgen var du ju tittade på när ditt lag spelade handboll. Då orkade du se lite mer än en halvlek, så nästa gång kan det nog bli en hel match, säger Jonathan.
Alice beskriver sjukdomsförloppet för oss på ett väldigt klokt, nästan brådmoget, och välformulerat sätt. Bredvid sitter pappa Jonathan och häpnar.
– Du är ju nästan provocerande lillgammal (skratt). Men du har väl legat och lyssnat på när mamma och pappa pratat med läkarna och låtsats sova.
Vad längtar du efter som du inte kan göra nu, Alice?
– Få spela handboll igen. Jag längtar verkligen efter att få komma tillbaka till planen.
Hon har gått in i fas två av behandlingen. Hela behandlingen kommer att pågå i två år innan hon förhoppningsvis är frisk. Men om några månader hoppas hon kunna gå i skolan och spela handboll igen.
Samlat in över 200 000
Redan veckan efter att hon fick cancerbeskedet bestämde sig Alice för att starta en egen insamling genom Barncancerfonden där vem som helst kan skänka pengar till forskningen.
Det är också därför hon vill träffa Sportbladet, för att nå ut till ännu fler som kan tänka sig att skänka pengar.
– Jag vill hjälpa forskningen så att man i framtiden märker cancern tidigare och får fram nya mediciner som gör att man blir frisk snabbare. Jag vill inte att det här ska hända fler barn och vuxna. Jag vill också att ”guldmedicinen” (cellgifterna) ska få ögon för som det är nu så är den ”blind” och dödar alla typer av celler, också de friska.
Insamlingen är redan uppe i över 200 000 kronor.
– Målet är att samla in en miljon kronor, säger hon förväntansfullt
Alla hälsningar som kommer in via insamlingen ger henne också viktig uppmuntran. Alice är för det mesta glad och positiv trots allt hon går igenom. Men humöret går förstås lite upp och ner beroende på biverkningarna av medicinerna.
– När jag inte är så sugen på att ta min medicin kan ja gå in och läsa på insamlingen och få en massa pepp.
När hennes handbollslag var med i Lundaspelen, den stora ungdomsturneringen i Lund, i mellandagarna spelade lagkompisarna med specialtryckta tröjor där det stod ”Vi spelar för Alice” och QR-koden till insamlingen.
– Jag blev väldigt glad men saknade också att få vara på planen.
”Fått stänga av allt annat”
Mardrömsbeskedet i början av december vände förstås upp och ner på hela familjens tillvaro.
– Livet sattes på paus, kan man lugnt säga, säger Jonathan.
Hur har ni tacklat allt det här som föräldrar?
– Det är nog först om ett tag som det kommer att komma ikapp oss. Nu går man egentligen bara in för att försöka få livet och vardagen att fungera. Vi har ju ett barn till som går i skolan, har handbollsträning och går på gymnastik. Där har vi mycket hjälp från nära och kära med all logistik. Allt fokus är på att försöka vara där för Alice och samtidigt rodda med allt annat. Livet har verkligen satts på paus och så får man stänga av allt annat för att få vardagen att fungera.
Har du kunnat jobba på som sportchef i Sävehof?
– Ja, jag tycker inte att jobbet har blivit så lidande. Jag har fått lämna över några puckar till mina medarbetare men har till exempel kunnat ha möten på kvällstid eller på förmiddagarna beroende på om jag är på kontoret eller på sjukhuset. Min fru är ekonom och har också en väldigt bra arbetsgivare, så hon har kunnat sköta det mesta framför datorn.
Innan vi lämnar Alice i sängen med det där ”stora, hårda gosedjuret” i famnen bestämmer vi att om två år ska vi göra ett nytt reportage – om att hon blivit frisk och tillbaka på handbollsplanen.
Vill du bidra till Alices insamling till Barncancerfonden? Gå då in här.
