Ödesfråga för Sverige och svensk idrott
Publicerad 2025-07-12
Och jag gör så roliga ställen.
Där barnen kan springa omkring.
Då blir barna fulla med sommar.
Och bena blir fulla med spring.
Men varför har våra barn slutat springa?
Efter att ha jagat räddningen för svensk tennis på Magnus Normans imponerande tennisanläggning i Danderyd landar jag på en parkbänk på Söders höjder i Stockholm. Bredvid sitter Lars Månsson och försöker räkna på sitt bolån.
Han belånade sitt hus och fick två stora idrottsstjärnor (Magnus Norman och hockeylegendaren Jörgen Jönsson) att medfinansiera en anläggning som ska få svenska barn i rörelse igen.
Och det är brådskande.
Enligt Generation Peps rapport från 2024 når bara 2 av 10 svenska barn rekommendationen om 60 minuters fysisk aktivitet per dag. En årlig undersökning som alltid följs av ett medialt flyglarm med kunniga personer som varnar för följderna.
Fysisk och psykisk ohälsa. Mörka människoöden och skenande samhällskostnader.
Men sedan tystnar allt, precis som vid Hesa Fredrik den första måndagen i månaden, och vi går vidare.
Ja, alla utom barnen förstås. De sitter fortsatt still.
Lars Månsson vill få fart på dem igen. Få ut ungarna ur husen och lägenheterna. Locka ner dem tillsammans med sina mammor, pappor, farmödrar och morfäder för att sporta tillsammans. Som han älskade att göra.
Visionen är en anläggning där alla ska idrotta ihop och i dag står den och skiner på andra sidan banområdet i Arvika. Med hela stans bästa strandläge intill Kyrkviken.
Men få kommer.
Både Lars Månsson och Magnus Norman pratar om olika initiativ för att få dit barnen. Men ingen av dem når på egen hand grundfrågan.
Vill inte våra barn idrotta längre?
Magnus Norman pratar om skärmar. Men hade de stoppat dig från att sporta när du var liten, frågar jag. Inte en chans, konstaterar han direkt.
Lars Månsson talar om ett samspel mellan näringsliv, föreningsliv, idrottsförbund och kommun för att skapa fler platser som lockar ut barnen igen. Men behövdes en fin anläggning för att du skulle spontanidrotta när du var ung, undrar jag. Nej, vi satte cyklarna som nät på gatan och så spelade vi tennis, svarar han.
Så varför är den där gatan tom i dag?
Studentflakens sång ekar i fjärran när Lars Månsson pustar ut. I sommar driver Korpen anläggningen i Arvika, och Lars får nu vittnesmål om positiva tendenser. Det är ingen vild gissning att föreningsidrotten i många andra städer annars hade svalt den med hull och hår.
För inte minst här i Stockholm (och på nästan alla 40-talet svenska tätorter jag besökt det senaste året) råder det brist på idrottsanläggningar. Detta trots att barn rör sig mindre, och beståndet av idrottsplatser varit jämnt över tid.
Men de som föreningsidrottar gör det numera mer än någonsin. Och de som inte gör det har slutat springa.
Så anläggningarna och sofforna är fulla, men gatan står tom.
Lars Månsson berättar om Färjestads-profilerna han såg husera dag efter dag i hockeyburen med kuddar som skydd under sin uppväxt. Precis som Borg, Foppa, Zlatan, Kalla och alla andra mängder med framgångsrika idrottare som också fick sin huvudsakliga rörelsefostran på gården, gatan, parkeringen eller i skogen.
Kanske behövs den intensifierade föreningsidrotten nu för att kompensera för alla de här förlorade spontantimmarna. För att vi ändå ska få fram nya idrottsstjärnor. Men hur ska alla i så fall ha råd?
5 av 10 barn vars vårdnadshavare har en låg inkomst går på en aktivitet på fritiden, medan 8 av 10 barn till vårdnadshavare med hög inkomst gör detsamma, konstaterar Generation Pep.
Så ödesfrågan för såväl det svenska samhället som för den svenska idrotten är densamma.
Hur får vi bena fulla med spring igen?
Har du en idé kring hur svenska barn ska börja spontanidrotta igen?
Vad behöver vi göra? Kommentera gärna här nedan!