Regeringen ska utreda ungdomsidrotten
Agerar efter Klüfts varningsrop: Idrottens värderingar är hotade
Uppdaterad 2025-04-26 | Publicerad 2025-02-20
Kostnaderna för svensk barn- och ungdomsidrott blir nu en regeringsfråga.
Socialministern Jakob Forssmed (KD) vill veta varför priserna skenar – och ser ett system som premierar de rika.
– Vi ser klubbar som i praktiken selekterar fram resursstarka föräldrar, säger Forssmed till Sportbladet.
Priset för att som svenskt barn eller ungdom idrotta i en förening har nästan dubblats mellan 2003 och 2023. Bara mellan 2009 och 2023 var ökningen 68 procent och i dag spenderar hushållen i genomsnitt närmare 18 000 kronor per år på sina barns idrott (9 400 per barn).
Blir det för dyrt är det breda deltagandet hotat, och redan när Riksidrottsförbundet nyligen presenterade sina hårda fakta slog OS-mästarinna Carolina Klüft larm om att även svensk elitidrott tar skada.
– Vi förlorar viktiga förebilder och talanger vilket kommer leda till sämre kvalitet på våra landslag, sa Klüft.
Nu agerar regeringen.
”Ser med stor oro på utvecklingen”
Sportbladet kan avslöja att regeringen begär en fördjupad analys av kostnaderna. Bland annat vill socialminister Jakob Forssmed veta hur en ökad professionalisering, kommersialisering och tidig selektering påverkar utvecklingen.
– Att kostnaderna ökar har vi redan fått veta. Men vad är det som driver det? Vi ser med stor oro på utvecklingen, säger Forssmed.
Ministern har redan en tes, som nu ska undersökas.
– Det finns ökade inslag av professionalisering och kommersialisering och jag tycker mig se tendenser att ju tidigare man börjar med det, desto snabbare driver det på kostnadsutvecklingen.
Forssmed lyfter kommersiella aktörer som fått roller kring fotbollslag, där barnen inte tvingas men i praktiken förväntas köpa konsulttjänster för att utvecklas. Han pekar på att andelen föräldrar som betalar för extra, eller individuella, träningspass mer än dubblerades mellan 2015 och 2023.
– Jag tycker att det är en anmärkningsvärd sak och det hänger ihop med en hets att man måste hålla på med det här mellan träningarna. Att det inte längre går att leka, träna eller spela extra med kompisar utan att du måste ha någon professionell människa som tillhandahåller det.
Forssmed tar ett andetag.
– Det sprider sig, och det påverkar hela vår idrottsmodell och dess stora inslag av ideella krafter där alla får vara med och vi tillsammans jobbar för att hålla alla kostnader och trösklar nere. Därför vill vi fördjupa analysen kring det här. Har vi fel är det ju bra. Men jag tror det finns något som hänger ihop med den här allmänna hetsen som finns i vissa idrotter.
”Idrottens värderar står på spel”
Jakob Forssmed har redan nu fler uppmaningar till svenska idrottsföreningar. Att undersöka vilka barn som inte är med och varför men också vad de kan göra för att minska hetsen kring utrustning och material.
– Kan barn kanske spela hockey med en träklubba, i stället för dyra stickor i komposit som ständigt går sönder? Måste de ha de där fotbollsskorna som kostar så mycket? Eller kan vi dämpa allt det här genom regler eller normer?
– Jag har också själv sett exempel på klubbar som haft informationssystem som kräver den senaste Iphonen för att de ska fungera. Ibland förutsätter man bara att det finns väldigt mycket resurser i bakgrunden.
Varför är det ett problem om barn vars föräldrar har råd köper professionell träning?
– Det är inget fel med en bra idrottsutbildning, men om vi tror och tänker att det är så barn och ungdomsidrott måste bedrivas och det blir den allmänna känslan så missar vi viktiga dimensioner. Och framförallt tror jag att vi missar många barn. Jag tror färre har möjlighet att vara med och det måste vara någon slags grundackord när det gäller barnidrott.
– Jag är ingen expert men om man lyssnar på experterna och idrottsforskarna så säger de att det inte nödvändigtvis är den typen av extraträningar som ger mest effekt heller, utan kanske att man håller på med fler idrotter och har tid och möjlighet att ägna sig åt spontanidrott. Om det vore så (att extraträningen var extra gynnsam) hade vi haft en tydligare målkonflikt här, men jag tycker inte man ser den utan snarare att det i ganska många fall är vuxenvärlden som projicerar någonting på de här barnen.
För att gå händelserna i förväg, hur ska ni agera om du har rätt i din tes?
– Jag vill framförallt få igång en diskussion om det här. Jag vet att den förs i Riksidrottsförbundet men jag tror många klubbar blir förvånade när de ser vad kostnaderna faktiskt är för att bedriva verksamheten eller vara aktiv i deras förening.
Jakob Forssmed skräder inte heller på orden när han beskriver sin syn på utvecklingen av svensk idrott.
– Jag tycker idrottens värderingar står på spel.
Hur då?
– Jag tycker att vi i Sverige ibland sneglar på andra länder och tänker att ”kolla vad de har”. Kolla vad Danmark gör kring elitidrotten. Se på Storbritannien som gör så här när det gäller fotboll. Och så ser vi inte riktigt vad vi själva har. Och vilka viktiga saker vi sitter på med den svenska idrottsmodellen. En folkrörelsebaserad idrottsmodell med ett starkt föreningsliv och ett stort ideellt engagemang där vi träffas under hyfsat jämlika förhållanden i våra svenska idrottsföreningar och utövar sport tillsammans. Det här är unika värden som spelar en otroligt stor och viktig roll, framförallt i den tid vi lever i, som jag tycker är värda att värna.
Vad är din vision för svensk idrott?
– En idrott som inte når sin topp när barnen är elva år. Utan att vi verkligen får idrott hela livet. Tänk vad det skulle kunna innebär för folkhälsan om man fortsatte träna i sina gemenskaper och odla sina sociala relationer. Om man hade de här inslagen av träning och gemenskap varje vecka till till man är 20 år och sedan bara fortsatte. Det skulle ju vara fenomenalt och svara på en lång rad av de frågor vi brottas med i samhället med både fysisk och inte minst psykisk ohälsa.
– Och lyckas vi med det kommer elitidrotten nästan automatiskt med de starka specialidrottsförbund vi redan har i dag. Vi kommer få fram en bra elit då eftersom vi får fler aktiva och har en bra utbildning inom respektive idrott och förbund.
”Selekterar fram resursstarka föräldrar”
När jag talat med flera ”breddklubbar” har de poängterat att det är lagen som driver upp kostnaderna med flest träningstillfällen som genom det ändå får högst kommunala bidrag. Men också att de klubbarna genom det får flest tilldelade träningstillfällen även kommande år och puttar bort de mindre från ytorna.
Hur ser du på den kritiken?
– Jag ser att en del kommuner nu förändrat sitt sätt att jobba ledde här sakerna, för det här är ju framförallt på den kommunala sidan det slår igenom. Och det tycker jag är en bra och viktig diskussion att föra så att man inte tvingar fram den här typen av förhållningssätt hos fler klubbar. För det blir ju smittoeffekter i systemet och det är inte så att man kan tänka att en klubb gör på ett helt annat sätt, utan det påverkar naturligtvis även de andra.
– Där kan kommuner fundera på hur man styr detta och hur man tilldelar tider. Men jag tänker mig att min ambition också är att väcka en diskussion kring detta. Att reflektera över den här typen av frågeställningar och att få idrotten och samhället att fundera på de här frågorna. För jag tror att vi behöver göra det. Vi behöver vara oroade kring den här stressen och hetsen och tron att man måste träna fyra gånger i veckan plus två matcher om man ska hänga med i utvecklingen även i väldigt unga år. För det finns inte riktigt stöd för det.
Jag vet att elitklubbar samtidigt fått rådet av kollegor att inte delta i de här diskussionerna offentligt. Hur ser du på det?
– Det är möjligen en varningsklocka om att man inte riktigt står för det man gör, och att man också behöver reflektera kring vilken verksamhet man bedriver.
Fossmed lyfter ett inslag i SVT:s Aktuell nyligen där barn och ledare i Djurgårdens fotbollsakademi ställde upp och svarade på frågor.
– Jag tyckte det var talande när de intervjuade barn som var glada och spelade fotboll men klubben som intervjuades i sammanhanget sa att ”vi letar efter barn som passar i den här miljön”. Det är inte att de skapar en miljö som passar barn som vill spela fotboll, utan de letar efter barn som passar i den miljön. Det man faktiskt letar efter då är resursstarka föräldrar. Det är det man selekterar fram. Förutom tidig social och utvecklingsmässig mognad selekterar man fram de som har mycket resurser i tid och pengar och kan lägga det på det barnet och den klubben.