LEIFBY: Skrällen räddade årets gala
Om det är bordtennisfeber i Sverige?
Dra mig baklänges över en bordtennishage i Kävlinge.
För några veckor sedan skrev jag en text om att Sverige inte stått tillräckligt rustat.
I flera veckor försökte jag få tag på ett bordtennisbord i julklapp till barnen och det var lögn i helsicke.
Allt som dök upp på nätet försvann blixtsnabbt, jag var halvvägs på väg till Falkenberg för att hämta en av mögel hårt ansatt masonitskiva innan jag fick napp i närområdet, åkte dit, grävde ett skyttevärn för att säkert kunna lasta bordet.
Ska det behöva vara så?
I ett bordtennisland som Sverige?
Jag skrev att beredskapen varit för dålig för den bordtennisfeber som drog in efter OS.
Varenda liten svensk bordtennis-vrå har varit rågade med spelsugna ynglingar sedan Truls och landslagets prestationer i Paris, fler ledare än någonsin har fått ”köra låda”, men exakt hur hög febern faktiskt slagit fick vi svar på först under måndagskvällen när Radiosportens lyssnare, och alla som inte lyssnar på Radiosporten, röstade fram Truls Möregårdh till Jerringpriset.
Det räcker ju inte
Han slog Armand Duplantis som vann OS-guld och satte ett världsrekord i samma tävling, beachvolleykillarna hade inte en chans och han krossade Sarah Sjöström som vann dubbla OS-guld.
Det är fullt möjligt att Glenn Östh röstat 18 000 gånger på egen hand, men det räcker ju inte, och det här ska nog ses för vad det är.
Ett sexkantigt tecken i tiden.
Det var som fan!
Skrällen, om man ändå får kalla Truls seger för det, var också räddningen på en exceptionellt långtråkig gala.
Ni vet den där känslan när en kul fest man sett fram emot länge bara susar förbi och går så snabbt att man knappt hinner blinka innan allting är över?
Idrottsgalan har precis motsatt effekt och en märklig förmåga att få allting att kännas mycket längre än vad den i själva verket är.
Kvällens gala var bland det längsta jag upplevt.
Halvvägs gick jag in på Pensionsmyndigheten för att kolla vad jag som 70-åring kommer få ut i pension.
På fredag.
Obehagligt inslag
Måns i greköppning och Star Trek-Klüft försökte knuffa den framåt men gång på gång gick tempot ner och så körde galan fast i en alldeles för lång presentation av de nominerade, Prinsens pepp-projekt (eller är det prepp?) eller för dåliga, oinspirerade tacktal.
Det enda humorinslaget, ”en man från Rättvik”, var inte roligt.
Det var obehagligt.
Sarah Sjöström som vunnit så många priser, vilket hon var noga med att påpeka, borde kunna klara av att hålla ett spontant tacktal men hon läste allting innantill.
Urtrist.
Laleh fick sjunga av halva sin ”låtskatt” i ett evighetslångt potpurri och när jag inte trodde någonting kunde ta längre tid skulle Gunde hyllas stort.
Det segmentet hade, till skillnad från allt annat långt, ändå en grand finale då Gunde kom upp på scen, jag kände igen honom precis innan jag såg en urvriden disktrasa med två ben.
Gunde fick syn på sin gamla serviceman Ferry Grill och sedan var det kört, ingen kan gråta så markerat som Gunde och det var förstås utsökt att höra att han nu ska bli morfar på heltid och att barnbarnet fått ett namn.
Sixten.
Det är klart att Gundes barnbarn heter Sixten.
Mats Nyström delade ut Sportspegeln-priset och pratade om att han som ung drömde om att ”prata sport i 45 minuter i Sportspegeln, få betalt och inte göra ett smack resten av veckan”.
Tänk att det blev precis så, Matte.
Med den skillnaden att Spegeln bara är 28 minuter nuförtiden.
Tara var charmig, Armand visade prov på komiskt gehör när han tog emot pris som ”Årets manlige Idrottare” och sade.
– Man blir aldrig van med det här.
Han var tyst en stund.
– Man blir kanske lite van.
Pia och Anna Cramling, mor och dotter, utklassade alla genom att vara charmiga, smarta och medryckande att lyssna på och tillsammans med Truls var de hela galans höjdpunkt.
Schack matt.
Om jag varit modig hade jag avslutat den här krönikan genom att skriva att jag hoppas att bordtennisgänget med Truls, Anton, Kristian, Simon, Mattias och Jörgen firade som sig bör.
Sexkantigt...
