Arsenal-tränaren: ”Känner mig halvsvensk”
Publicerad 2025-08-27
Renée Slegers, 36, är ”halvsvenskan” som bevisade att hon var rätt person för ett av fotbollsvärldens finaste jobb.
I en intervju med Sportbladet berättar Arsenal-tränaren om den tuffa tiden efter Jonas Eidevalls avsked, svenskorna i laget och de enorma resurserna i storklubben.
– Detta var så långt ifrån min verklighet för några år sedan, säger hon.
Det är höst i luften kring London Colney, ett litet samhälle norr om Englands huvudstad, där Arsenals träningsanläggning är belägen.
Herrlagets säsong är redan igång, medan damerna precis har kommit tillbaka från sin ledighet.
I de vitmålade korridorerna syns sommarens EM-guldhjälte, Chloe Kelly, och även kanadensiska Olivia Smith, som nyligen blev världens dyraste spelare när hon lämnade Liverpool för 14 miljoner kronor.
Grunden är lagd för att Arsenal en gång för alla ska lyckas bräcka Chelsea, samt övriga konkurrenter, i ligaspelet.
– Jag är jättenöjd än så länge, säger Renée Slegers, iklädd klubbens turkosa träningsoverall.
Det står visserligen ingen svensk huvudtränare längs sidlinjen längre – men Slegers är så nära man kan komma.
Först och främst är 36-åringens svenska fläckfri, med inslag av framför allt skånska men även nordligare dialekter. Det vittnar om hennes resa som spelare, från hemlandet Nederländerna och vidare till Djurgården och Linköping.
Hur svensk känner du dig egentligen?
– Jag tycker att jag är en world citizen! Jag känner mig holländsk men också lite halvsvensk eftersom jag bodde där i tolv år. Vi har fortfarande en kolonistuga i Malmö och jag pratar mycket svenska med familjen, pratar svenska varje dag. Så jag känner mig väldigt nära Sverige.
Tog över efter Eidevall: ”Ville vara lojal”
Det var aldrig självklart att Slegers skulle ta klivet till tränarbänken.
Möjligheten dök upp i samband med en envis skada under tiden i Linköping, kort innan hon bestämde sig för att lägga skorna på hyllan.
– Martin Sjögren var huvudtränare och frågade mig, vill du sitta på läktaren nu när du är skadad och komma ner i halvtid och berätta vad du såg? Ha något fokusområde? Jag sa, det kan jag göra, förklarar Slegers.
– Så tänkte jag, det här är kul, det här är intressant. Jag har alltid haft intresse för spelet och jag älskar sporten men jag trodde inte att jag skulle börja jobba med det.
Därefter gick det undan, en så kallad raketkarriär. Efter jobb i division två och Sveriges U23-landslag, kom erbjudandet om att bli assisterande tränare till Jonas Eidevall nere i Malmö och FC Rosengård.
När Eidevall sedan värvades av Arsenal 2021, tog Slegers över det yttersta ansvaret. Resultatet blev två damallsvenska titlar, innan historien upprepade sig igen: hennes gamla kollega undrade om hon inte hade lust att flytta till London?
Just därför var det extra tungt för henne då Eidevall lämnade huvudtränarposten hösten 2024 – och hon själv blev kvar.
– Jag jobbar jättebra tillsammans med Jonas. Han gav mig den här möjligheten och på många sätt har jag lärt mig mycket av honom. Så det var tufft för jag ville vara lojal, säger Slegers.
– Så de dagarna där runt när han lämnade var väldigt emotionella, men jag hade mycket kontakt med Jonas för jag ville inte fatta något beslut som skulle gå emot hur vi jobbade tillsammans och hur vi kände för varandra. Det var egentligen Jonas som sa ”jag tycker du ska göra det här”, vilket var viktigt för mig.
Hon tystnar ett slag innan hon fortsätter:
– Men det var en tuff tid. Det var en väldigt tuff tid. Men man vet också att det är en del av fotbollen, tränare kommer och går.
Nominerad till Ballon d’Or
Med Renée Slegers som interrimtränare stabiliserades Arsenals spel. Snart kom frågan om hon inte ville ta över jobbet permanent, varpå laget avslutade säsongen med att besegra Barcelona i Champions League-finalen.
Som körsbäret på toppen är hon nominerad till att vinna Ballon d’Or i kategorin årets tränare.
– Jag trodde absolut inte att jag skulle bli tränare, men nu sitter och jag här och är tränare för det kanske finaste laget jag vet inom damfotboll. Så jag är väldigt stolt, säger Sleger.
– Saker och ting går så snabbt, och man anpassar sig så snabbt. Det är också läskigt, tycker jag, för detta var så långt ifrån min verklighet för några år sedan.
Hon beskriver Arsenal som ”en storklubb med otroliga ambitioner, resurser, faciliteter och spelare”.
– Här jobbar vi med, jag vet inte ens hur många heltidsanställda kring laget. 25–30 personer? Det är en stor, stor organisation. Nu är det mindre fokus på fotboll för mig och mer på att hela organisationen ska fungera. Eller, missförstå mig rätt, det är fortfarande fokus på fotboll – men det är mycket mer till jobbet här än i Rosengård.
Tror du det hjälper dig att du har varit spelare själv?
– Ja, det tror jag, att man förstår spelarperspektivet. Det hjälper mig i min relation till spelarna, att de kanske connectar med mig på ett annat sätt. Men annars, att veta hur man jobbar i en stab, det behöver man inte nödvändigtvis ha varit spelare för att göra...
Plötsligt ler hon lite för sig själv.
– Men medan jag säger detta inser jag att det är i mitt bakhuvud hela tiden, spelarperspektivet! I alla beslut och allt vi gör. Men jag tror också på att man kan göra det här jobbet utan att ha varit spelare, det finns många exempel på tränare som inte har spelat på hög nivå.
”Bra steg för Rosa”
Förra säsongen var Arsenals damlag hemvist för en rad svenska spelare. Nu är de färre sedan Amanda Ilestedt och Lina Hurtig lämnat klubben.
Dessutom har 22-åriga Rosa Kafaji lånats ut till Brighton.
– Det var tufft för Rosa förra året för att det fanns så mycket konkurrens. Hon är en ung spelare som behöver spela, som vill spela, det är viktigt för henne, säger Slegers.
– Vi tyckte allihop – klubben, vi tränare, Rosa och hennes entourage – att det bästa för henne var att gå på lån och vi är väldigt glada att det blev Brighton, för då kan vi få se henne i den här ligan.
Förhoppningen är att Kafaji ska utvecklas hos konkurrenten, liksom lagkamraten Michelle Agyemang (utlånad från Arsenal till Brighton för andra raka säsongen).
– Det vi har sett med många unga spelare som tar klivet från ett annat land till WSL är att det kan vara tufft, speciellt i Arsenal. Det är mycket som man ska anpassa sig till, inte minst att flytta till ett nytt land, säger Slegers.
– Arsenal är en väldigt stor klubb. Vi kräver väldigt mycket i vår träningsmiljö och av spelarna. Inte bara fysiskt, men kommunikativt, hur man löser problem. Det är mycket krav på spelare i varje position. En anledning, eller snarare resultat av det, var att vi vann Champions League förra året.
– Men vi ser att det inte alltid är lätt att, poff, komma in hos oss och anpassa sig direkt. Det kan ta lite tid, så jag tycker att det här blir ett jättebra steg för Rosa.
”Stina tar mer plats nu”
En spelare är dock kvar och håller den svenska fanan högt: Stina Blackstenius.
Tränare Slegers gillade vad hon såg av anfallaren, och sin forna lagkamrat, under EM i Schweiz.
– Jag har faktiskt spelat med Stina i Linköping, så vi har känt varandra väldigt länge. Hon är väldigt uppskattad av alla i laget, är väldigt ödmjuk och jobbar hårt, ibland i det tysta, säger Slegers och utvecklar:
– Hon är inte den som hörs mest, men det som jag tycker är kul på sistone är att hon verkligen har stabilisterat sin plats i laget, pratar mer och tar mer plats. Vilket jag är jätteglad för, inte minst eftersom vi har starka personligheter i gruppen och i stora grupper är det ofta samma spelare som tar plats och pratar.
Arsenal jobbar för att fler spelare ska känna att de kan bidra, förklarar tränaren.
– För alla sitter på tankar och idéer, och Stina är en av dem som har massor av bra idéer som hon delar med sig av. Hon är väldigt bra att jobba med och är dessutom en väldigt bra atlet sett till det fysiska.
”Ska jag göra allt det här igen?”
Så väl bra idéer som faktiska mål behövs för att fullborda en lyckad säsong.
Hemma hos familjen Slegers, som inkluderar två små barn och en sex veckors bebis, är det dessutom enkelt att släppa alla tankar på fotboll.
– Ibland försöker jag berätta någonting som har hänt på jobbet men så är det en massa andra grejer som händer samtidigt, så det funkar inte ändå, säger Slegers med ett leende.
– Det är blöjor och mat... och det hjälper faktiskt.
Hur känns det då för Renée Slegers att påbörja sin första hela säsong som huvudtränare för Arsenal?
– När man är ledig, eller man är ju inte ledig för att fönstret är öppet, men då känner man bara; det här var skönt, att det har varit intensivt. Och så känner man, ska jag göra allt det här igen? Det är svårt att föreställa sig att man ska in i rytmen med allt vad det innebär, säger Slegers och avslutar:
– Men nu när man väl har börjat så känns det jätte, jättebra. Vi har preppat mycket innan försäsongen med staben. Vi har gjort jättemycket i bakgrunden som har gjort att vi är på ett mycket bättre ställe nu när alla spelare kommer in.
Grunden är lagd – nu kan säsongen börja.
