”Det har gjort att jag har kunnat leva”
Publicerad 2025-07-01
CHAM. Ögonen börjar bli glansiga på Marika Domanski Lyfors, 65.
När spelarnas stöd kommer på tal blir landslagschefen känslosam.
– De har skänkt ett liv till det här året, säger hon.
För lite mer än ett år sedan fick landslagschefen beskedet om att hon hade drabbats av en elakartad hjärntumör som inte går att operera bort.
Landslaget har varit en stor del av Marika Domanski Lyfors liv men där och då tänkte hon inte alls på att stå på en gräsplan i solen i Schweiz.
– I början tänkte jag många andra saker, om man säger så. Men sen när man har mått bättre och bättre så kände jag i en period precis när det hade gått ett år, att nu ska jag orka och göra allt det där som ett mästerskap innebär, säger hon.
Att vara på plats under EM betyder minst sagt mycket för 65-åringen.
– Det känns som att man lever på något sätt. Det känns som att jag är på G igen med jobbet och att jag får vara med. Jag har gjort många mästerskap och jag hade som mål att komma hit.
”Får nästan gåshud”
Marika Domanski Lyfors säger att hon ”peppar, peppar” mår ”väldigt bra”. Hon säger också att det verkar betyda en hel del för spelarna att hon är på plats i Schweiz, vilket spelarna själv har berättat om under landslagssamlingen.
Och spelarna betyder i sin tur mycket för henne. När hon får frågan om vad spelarnas stöd har betytt för henne.
– Nu får jag nästan sådan där gåshud. På något sätt har det gett mig sån kraft och så mycket kärlek så att jag har ändå kunnat göra allting som jag har velat göra, trots mediciner och sådana saker, säger hon.
Hon fortsätter:
– De har hört av sig och de spelare jag hade när jag var förbundskapten själv, de kom och slöt upp i Stockholm. Jag tror att vi nästan var 60 pers där, nästan bara spelare. Det var fantastiskt. Och de här spelarna som är i laget nu, det är ovärderligt. De har skänkt ett liv till det här året. Jag har kunnat träffa ganska mycket folk och det har gjort att jag har kunnat leva, skulle jag säga.
”Modig och tappa inte hoppet”
Under det tuffa året som har varit har hon kommit till flera insikter.
– Jag har alltid varit ganska modig och det har jag alltid sagt till folk att det ska man vara. Man ska aldrig tappa hoppet. Det tror jag är viktigt att man känner, även om oddsen inte är så bra. Att man orkar känna en förhoppning och få mycket kärlek. En del kan träffa andra människor och leva livet, men alla kan inte det för att man är så sjuk. Men att vara väldigt modig, aldrig tappa hoppet och att man lever vidare.
Hon avslutar:
– För mig har det varit som att jag har levt fyra dagar på en dag, så har jag tänkt. Det kanske man inte kan säga till alla men det har varit fint.
