Bank: En mästerlig premiär av Malmö FF
Malmö FF förlorade den fysiska matchen, den taktiska matchen, den tekniska matchen.
Matchen? Den vann Malmö FF.
Hur ska de kunna förlora då?
Äh, det finns en gräns för hur långt man kan dra sina slutsatser från 90 minuters fotboll. Men så kändes ju det här som mer än 90 minuter.
Djurgården och MFF brakade in i varandra i en premiärmatch som såg ut som 30 omgångars allsvensk fotboll kondenserat.
Haris Radetinac i tårar inför ett av de finaste tack-för-allt-tifon som setts på svensk mark. Kagig ur-spår-koreografi på Malmös bortastå. Adrenalin så det sjöng om det i betongen. Kamp om varje kvadrat på – rättmätigt – utskällt plastunderlag.
En premiär är en premiär, men visst var det något speciellt med den här.
Efter en kvarts allsvensk fotboll var man både skakad (av den frustande fotbollen) och rörd (av Radetinacs tårar), då hade det knappt ens börjat.
Stensson bäst av alla
Och om jag skrev att Dif och MFF brakade in i varandra så är det en sanning med modifikation. Det var Djurgården som brakade in i Malmö.
Inför avspark var vi många som såg startelvorna och hummade nöjt om hur kul det skulle bli att få se Taha Ali och Arnor Sigurdsson på varsin kant. Jag vet inte, men det kändes lite som att MFF-spelarna också gick in till match och tänkte ”vad kul det ska bli att få se Taha Ali och Arnor Sigurdsson på varsin kant”.
För vi såg dem inte.
Vi såg blåränder som klev fram i synkroniserad press, som satte tänderna i en hackande vänsterkant i MFF där Gabriel Busanello och Colin Rösler direkt fick besvär med triangeln Tokmac Nguen-Patric Åslund-Tobias Gulliksen.
MFF spelade på låga varv, stundtals övermodigt, de hade klart mest av bollen men det kändes ju inte så. Djurgården använde bollen till att trycka fram på den där kanten, att hitta kombinationer när Tokmac droppade och Åslund klev fram, när Gulliksen flöt runt och Ståhl forsade runt på högerkanten.
Bäst av alla när allsvenskan började var Daniel Stensson. Speciell typ, Stensson. I höstas var det lätt att störa sig på honom, eftersom han spelade sin fotboll som om han tänkte att kamerorna konstant zoomade in honom. Självmedveten, gestikulerande, men långt ifrån dominant.
Men här… var det något annat. Varenda gest kändes motiverad, varenda litet drygt drag bottnade han i – eftersom han höll mittfältet i sin hand, med sin fysik och sin funktionalitet.
Efter tjugo minuter brände han ett öppet läge från tio meter, någon minut senare drog Tokmac ett distansskott i ribban.
Malmö FF lät det ske, de höll sig för goda för att gå in i duellen med Stensson och markera närvaro. När dessutom Anders Christiansen (otäckt) tvingades bryta matchen så ställde MFF upp med Sead Haksabanovic, Taha Ali och Arnor Sigurdsson som linje bakom Isaac Kiese Thelin.
Matchbilden hackades sönder
Det är en ljuvlig trea för fina dagar, men det här var inte en sådan dag. Det här var otäckt adrenalinrejv mot ett testosteronstint Djurgården, som satt ihop i alla delar.
Där var premiären: Djurgården som trummade på och imponerade med ett färdigt lagspel, men som bara kom nära. Malmö FF?
Säg så här: Efter fem minuter tog Otto Rosengren med sig bollen fram, aktiverade Taha Alis elvispfötter, innan bollen snabbt gick vidare till Arnor Sigurdsson, i sidled till Anders Christiansen…
Det är den känslan Malmö FF alltid kommer med. ”Om de bara får det där läget tre mot tre eller tre mot två så…”.
Nu kom läget precis före paus, efter ett inspel från Rosengren och kaos i Dif:s straffområde. Jens Stryger fick öppet mål, skickade in 1–0 och firade framför Dif-klacken.
Malmö FF var inte hundraprocentigt. Pontus Jansson höll ihop sitt försvar, men de hade svårt att hålla ihop spelet längre fram. Det blev enskildheter, efter paus hackades hela matchbilden sönder i avblåsningar och skadeavbrott som passade MFF bra.
Jani Honkavaara har kommit långt, redan. Reflexerna i anfallsspelet sitter fint, Tobias Gulliksen närmar sig sitt bästa, nyförvärvet Zakaria Sawo gjorde en lovande kvart.
Den här gången räckte det till ett vidöppet mål i slutsekunderna, men en trött Marcus Danielson skickade det rakt upp i himlen.
Mästerlig premiär
Det hade regnat gula kort över planen, det hade sjungit i betongen, men det där var slutvinjetten (det, och att Henrik Rydström spårade ur en smula).
Malmö FF, mästarna, kom upp till en premiär på hatunderlaget i Stockholm. De mötte det kanske värsta motståndet i serien, de fick sin kapten skadad, de gjorde en väldigt långt ifrån hundraprocentig insats.
De vann, inte helt ologiskt, med 1–0 och så åkte de hem.
Jag vet inte om det går att få en mycket mer mästerlig premiär än så.