”När min syrra blev sjuk blev det min motor”
Publicerad 2026-01-26
SALOBRE. Han är en av allsvenskans största talanger.
Nu berättar Ahmed Saeed, 17, om den tunga tiden efter att systern Maryam fått cancer.
– Det blev en motor för mig på planen, men utanför fotbollen tänkte jag på henne konstant, säger Djurgårdsspelaren.
Ahmed Saeed har öst in mål på ungdomsnivå i såväl klubblag som landslag och debuterade i allsvenskan i höstas. För tre veckor sedan skrev han A-lagskontrakt med Djurgården och nu hoppas 18-åringen på att kunna slå igenom i klubben.
– Jag vill ta en startplats i Djurgården, spela så mycket som möjligt och hjälpa laget till SM-guld förhoppningsvis. Det är mina mål nu, men om vi snackar på längre sikt är det att bli en av de bästa svenskarna någonsin. Jag vill komma ut i Europa till de bästa ligorna och visa vad jag går för, säger han.
Vägen har varit utstakad länge. Saeed började spela fotboll som sjuåring i Örebro och sedan gick vägen via BK Forward, Sturehov och Karlslund till Djurgården.
– Jag provtränade med Bajen först, det vet inte så många om. Men sen provtränade jag med Djurgården och det kändes bara bättre med planen, med Peter (Kisfaludy) och Bosse (Andersson) och allting.
”Haft en tuff uppväxt”
Saeed hade precis fyllt 15 år när flyttlasset till huvudstaden gick.
– Det var jag, pappa och brorsan i början. När jag var 16 flyttade de tillbaka för att jag ville testa att bo själv, så nu har jag gjort det i ett och ett halvt år. Jag ville egentligen göra det direkt, men mamma var lite rädd om mig så de flyttade med för att hjälpa mig att komma in i det, vilket var nyttigt för mig.
Varför ville du bo själv så tidigt?
– För att göra mig redo för den riktiga världen. Det är ganska tidigt när man är 16, men jag kände att jag var redo mentalt och det har gått riktigt bra hittills. Det har bara varit bra för mig, jag växer bara mer som människa. Jag vill att familjen ska leva sina liv som vanligt också. Jag ska ut i världen själv och köra min fotboll, jag vill inte påverka mamma, pappa, min syster och min brors liv.
Det råder inga tvivel om att familjen betyder mycket för Saeed. Hans pappa är gammal brottare och redan sedan ytterforwarden var sju år har de tränat tillsammans. Hans mamma beskriver Saeed som sin största förebild.
– Det är en riktig kämpe. Vi är bästa vänner sedan jag var liten och vet allt om varandra. Hon har flytt från kriget i Irak och hade det väldigt tufft i början när hon kom hit. På egen hand har hon lärt sig språket och på egen hand har hon nu en affär som hon driver. På det har hon hjälpt mig i Stockholm och kommit dit med matlådor och annat, säger Saeed.
Samtidigt som Saeed provtränade med Djurgården gick hela familjen igenom en tuff period efter att hans syster Maryam drabbats av cancer.
– Hon har också haft en tuff uppväxt. Hon var bara sju när hon fick cancer och hade det i två-tre år. Hon går på mediciner och undersökningar då och då, men nu mår hon bra.
Hur har det påverkat dig?
– I början hade jag det tufft utanför fotbollen för jag tänkte på henne konstant. När jag spelade fotboll hade jag det som bränsle. Hon blev min motivation. Min familj har alltid varit det. Fotboll är kul och så, men jag vill kunna försörja min familj och hjälpa dem med allt. När min syrra blev sjuk blev det bara en motor för mig att göra allt för henne. Nu går hon i skolan och är tillbaka till sitt normala liv. Jag försöker bara vara där som storebror till henne och hjälpa henne så mycket som möjligt.
Kan välja Iraks landslag
Själv hoppade Saeed av gymnasiet för att fokusera fullt ut på fotbollen.
– När jag började gymnasiet blev jag väldigt slarvig. Förra året var mitt första med A-laget och det blev lite svårt att bo själv, träna med A-laget och gå till skolan. Antingen skulle jag lägga 50-50 eller 100 på ena sidan och jag valde hundra på fotbollen för jag vill verkligen lyckas. Mamma blev lite ledsen över det, säger 17-åringen med ett leende.
Saeed har spelat i svenska ungdomslandslagen från P15 och uppåt. Men talangen uppvaktas även av Irak och hur det blir i framtiden återstår att se.-
– Irak har ringt och frågat, men just nu är det bara Sverige. Jag är uppväxt här och har levt hela mitt liv här så det har varit ganska självklart för mig att representera Sverige, i ung ålder i alla fall. Sen vet jag inte hur det blir när jag blir äldre, om det blir Sverige eller Irak. Man får se hur bra man gör det och om man blir kallad till något A-landslag, avslutar han.