Utmanaren Simon Åström om kampen som skakar SvFF
Publicerad 2025-01-30
Ordförandekampen skakar om Svenska fotbollförbundet.
Men är det verkligen någon större skillnad på Fredrik Reinfeldt och Simon Åström?
– Jag är ingen missnöjeskandidat, säger utmanaren i en längre intervju.
Handlar ordförandevalet om att rösta in Simon Åström, 42, eller att rösta bort Fredrik Reinfeldt, 59? En retorisk fråga, för vi vet ju svaret. Det är något som utmanaren Åström brottats med sedan hans kandidatur offentliggjordes. Han har aviserat att han inte vill recensera Reinfeldt och konsekvent vägrat distansera sig från mannen han vill detronisera. Dels för att han som vice ordförande i styrelsen varit delaktig i princip samtliga beslut som fattats under Reinfeldt. Dels av gentlemannamässiga skäl, då han verkar tycka att det är okamratligt mot en styrelsekollega.
Samtidigt måste han på något sätt särskilja sig från Reinfeldt för att på lång sikt, när ordförandevalet är över, motivera varför han faktiskt förtjänar att leda svensk fotboll. Av den anledningen ringde Sportbladet upp Åström för en intervju. Vad vill han egentligen?
Delar du den bilden – att många tänker rösta mot Reinfeldt snarare än för dig?
– Jag var tydlig i samband med att jag accepterade nomineringen att jag aldrig har varit intresserad av att vara en missnöjeskandidat. Jag vill inte kliva fram för att ersätta någon. Utan för att de som uppmanat mig att kandidera sagt att de tror på min bakgrund, mitt ledarskap och att jag har potentialen att kunna leda förbundet i många år framöver.
– Jag vet att många av de som är röstberättigade känner mig och har förtroende för mig. Jag känner ett starkt förtroende för mig som kandidat. Sedan kan jag förstå att det finns personer som kanske ställer sig bakom mig på uppmaning av andra. Som kanske inte har lika bra koll på mig och röstar av andra anledningar. Jag ser fram emot att förtjäna förtroendet från de som kanske inte har den exakta bilden av vad jag står för.
Du har varit tydlig om att du inte vill uttala dig om Reinfeldts prestation eller arbete som ordförande. Varför då?
– Jag ställer inte upp i det här för att jag vill jämföra mig med någon eller att jag utmanar någon. Jag ställer upp för att många distrikt och föreningar har uppmanat mig att göra det. Jag känner att jag har en bred majoritet av de röstberättigade bakom mig. Men jag gör inte det här för att slå bort någon annan eller för att vara en missnöjeskandidat. Utan jag står upp för mitt ledarskap och står för de frågor som jag tror på. Sedan gäller det för andra att rösta och ta ställning till den kandidat de tror är bäst.
Blev Reinfeldt ledsen när du, hans vice ordförande, gick upp som motkandidat?
– Jag pratade naturligtvis med Fredrik när jag hade bestämt mig. Jag upplever att han hanterade det på ett väldigt professionellt sätt. Han har också lång erfarenhet från den här typen av rörelser och förstår spelreglerna. Det är min klara uppfattning.
Du har de senaste åren varit med och fattat besluten som Reinfeldt varit ansiktet utåt för. Det har därför funnits en diskussion där många frågar sig: på vilket sätt skiljer sig egentligen Åström från Reinfeldt? Hur ser du på det?
– Vi är sju personer i styrelsen och alla har ett ansvar för de beslut som vi fattat, naturligtvis. Jag likväl som mina styrelsekollegor. Jag känner mig trygg i att jag alltid stått för vad jag tycker i olika sakfrågor, både i styrelserummet och i andra forum. Sedan fungerar styrelsearbete så att man inte alltid tycker lika, utan att det blir diskussioner. Ibland håller man inte med om de förslag som ligger uppe. Men i styrelserummet diskuterar och processar man och så kommer man fram till ett beslut. När man väl kliver ut ur styrelserummet så står man upp för de beslut som är fattade, det är en del av den demokratiska modellen.
Men kan du dra dig till minnes någon gång som du haft en vitt skild åsikt från Fredrik Reinfeldt i en fråga? Där ni inte hållit med varandra?
– Naturligtvis finns det ett antal sådana fall. Men jag tror på att som styrelseledamot hålla integriteten och professionaliteten. Utifrån det ser jag ingen poäng i att gå in på vilka fall som vi haft full konsensus och där det funnits meningsskiljaktigheter.
Poängen skulle kunna vara att särskilja dig från den sittande ordföranden. Inte minst då många i Fotbollssverige verkar söka något annat. Vad skiljer dig från Reinfeldt som fått så mycket kritik?
– Ja, jag förstår. Jag skulle kunna vara populistisk och göra billiga poänger men jag tror mer på att ha ett professionellt förhållningssätt till styrelsearbetet och hantera de här frågorna med integritet.
Förbundet har granskats hårt i media det senaste året. Mängder av missförhållanden har belysts. Hur har du följt rapporteringen?
– Vi kan konstatera att det har ägnats alldeles för mycket fokus åt problem i stället för det man vill, alltså om alla bra saker som sker inom fotbollen runt om i Sverige. Fokus på att vi faktiskt har en verksamhet där många saker och ting fungerar på ett bra sätt. Vi ska ha medarbetare som trivs och går till jobbet och känner sig motiverade och att de får utlopp för och kan nyttja den kompetens man har, för svensk fotbolls bästa. Att vi med det som grund klarar av att skifta fokus till de fotbollsutmaningar som vi har, och får en möjlighet att belysa alla de bra saker som sker både på förbundet och i alla föreningar. Nyckeln till det är att vi sköter oss, att vi gör ett bra jobb och att vi nyttjar all den kompetens som faktiskt finns i vår rörelse.
Men för att återgå till granskningarna. Finns det någon detalj eller specifik granskning som du personligen har reagerat extra mycket på?
– Det är klart att uppgifter som kommit fram har fått mig att ställa frågor, i styrelserummet och i andra sammanhang. För att förstå det som ligger bakom. Och jag kan bara konstatera att det är bekymmersamt när vi har medarbetare som mår dåligt, och som upplever att man inte blir behandlad på ett sätt som man kan förvänta sig.
Han är främst känd som mångårig vd och klubbchef för Örebro SK. Den verbalt skicklige, utåtriktade och ambitiöse Åström var uppskattad och ÖSK hade flera fina år, även om föreningen aldrig blev den allsvenska toppklubb som han hoppats på. 2021 hamnade man lite oväntat i en djup svacka och trots en storsatsning på sommaren (Jiloan Hamad och Nahir Besara värvades hem) så åkte ÖSK ur serien. I samband med det lämnade Åström också Örebro.
Var det att ta ansvar som ledare, att lämna en förening som just degraderats?
– Det kan man alltid diskutera. Dels så lämnade jag inte direkt utan jobbade kvar resten av vintern i samråd med styrelsen. Och en bra bit in på våren just för att vara med och driva den omställning som krävs när man åker ur en serie. Jag hade långt tidigare fört en diskussion med styrelsen om när det var läge att sluta. I samband med att jag hade jobbat i fem-sex år började jag prata med styrelsen om planerna för en succession. Sedan kom pandemin och det blev naturligt att jag stannade kvar. Jag hade energi för det. Sedan hände allt med degraderingen. Vi resonerade internt och det slutade med att jag lämnade i maj månad året efter degraderingen. Då hade jag varit i klubben i sju år och det kändes som ett rimligt läge både för mig och ÖSK.
Var folk besvikna på dig?
– Säkert. Men det fanns nog också de som tyckte att det var väldigt bra att jag lämnade efter sju år när man haft en så stor besvikelse med degradering. Frustrationen var stor efter misslyckandet. Många kände nog att det var dags för ett nytt ledarskap.
Är det din största motgång?
– Överlägset. Jag hade sex år som på det stora hela taget var väldigt bra. Jag trivdes fantastiskt bra i den rollen. Vi gjorde väldigt många bra saker i föreningen. Det var toppar och dalar men en stabil nivå. Men de starka känslor som uppstår i en fotbollsstad som Örebro när ÖSK åker ur... det kändes som ett jättemisslyckande. För mig, styrelsen och alla involverade. Det sätter prägel på en hel stad. Det är min överlägset största motgång i yrkeskarriären.
Apropå starka känslor i Örebro. Tvångsdegraderingen 2004 ledde till upprorsstämning. Kan man som ÖSK:are verkligen ge sig in i förbundet givet den bakgrunden?
– Hehe… Det är en bra fråga. Det såret, från den tiden, sitter fortfarande kvar i väldigt många örebroare. Själv utbildade jag mig till civilekonom på Linköpings universitet under den perioden. Vi hade kurser i redovisning med en lärare som satt i redovisningsrådet som tog upp ÖSK-fallet som ett case i våra studier. Så jag vet hur nära det var att ÖSK skulle klara sig, hur små marginaler det var ekonomiskt. Det fanns olika syn på hur man tolkade regelverket. Men visst är det ett sår som sitter djupt hos många i Örebro. Men nu är det helt nya människor i förbundet, ett förbund som befinner sig på en helt annan plats. Så ur det perspektivet så får man se att det ligger bakom oss.
Varför vore du en bra ordförande för Svenska fotbollförbundet?
Åström laddar upp för ett långt svar men inleder med den sortens förbehåll som är legio i de här sammanhangen.
– Egentligen är det en fråga man ska ställa till de som ska rösta, för de ska svara på vilken ledare man vill ha i svensk fotboll, säger Åström.
– Men jag har en väldigt lång och gedigen bakgrund i flera delar av den svenska fotbollsrörelsen. Jag är uppvuxen i föreningar på gräsrotsnivå. Där har jag varit spelare, ungdomsledare, domare och engagerat mig i föreningslivet.
– Jag har verkat i över tio år i fotbollen. Både på klubbsidan och i ligaorganisationen (Sef). De sju senaste åren har jag jobbat inom svenska fotbollförbundet i olika roller: valberedning, tävlingskommitté, representantskap och nu den senaste tiden i förbundsstyrelsen. Utöver det har jag jobbat i flera internationella forum. Det gör att jag har en god förankring och bra insyn i många delar av fotbollens ekosystem. Det kombinerat med mitt ledarskap gör att förhoppningsvis är en person som många ser som en bra ledare för förbundet.
Det talas ofta om hur charmant och vänlig du är. Men när blir du arg?
– Jag blir inte så ofta arg, ska jag vara ärlig att säga. Jag blir frustrerad. Och det kan vara om jag känner att man jobbar med en grupp mot en riktning, och så arbetar inte alla deltagare för helhetens bästa. Det gör mig frustrerad, även om jag sällan blir arg.
Vilken är din största styrka som fotbollsledare?
– Jag har ett inkluderande ledarskap. Jag tror på relationsbyggande och kommunikation. Jag är mån om att bygga lag, skapa delaktighet och att göra saker tillsammans.
Svaghet då?
– Det finns nog många. Men en sak jag identifierat är hur mån jag är om delaktighet och att många är med på tåget. Så jag behöver omge mig med människor som i vissa frågor kan agera snabbt och driva på mot de beslut vi fattat. Är man som jag, som vill ha delaktighet, så kan beslutstempot bli långsammare.
Under hans resonemang så visar det sig att Åströms svaghet trots allt kanske är en styrka, ändå.
– Min erfarenhet är att i den här typen av rörelse så blir effekten i slutändan större då. Verkningsgraden och resultaten av de beslut man fattar blir bättre om mottagarna av besluten och de ska som ska vara med och genomföra besluten förstår allt. Att de får vädra sina tankar och farhågor.
Du kommer från en elitklubb som ÖSK och har därefter jobbat med SEF. Finns det en risk att elitklubbarna blir för starka på bekostnad av bredden och distrikten med dig som ordförande?
– Det är en relevant fråga och en fråga som jag fått från några av distriktsrepresentanterna som kanske inte känner mig så väl. Då vill jag dels poängtera att jag ju levt en större del av mitt liv i den del av fotbollen som kanske är mer på gräsrotsnivå, som ju tillhör distrikten. Där har jag varit engagerad i föreningar på den nivån. Under de sju senaste åren har jag haft olika roller i förbundet, inom tävlingskommitté. Valberedning, representantskap och nu i förbundsstyrelsen. Det är roller som jag har sökt mig till, men också fått mandat för att kunna engagera mig bredare över hela fotbollen och inte bara titta på elitfrågorna. Jag har ett intresse för hela vårt fotbollssystem. Jag har förvisso varit en elitrepresentant i förbundsstyrelsen men upplever att jag vunnit ett stort förtroende för mitt engagemang för distriktsfrågor och gräsrotsfrågor.
Du blir ingen trojansk häst från storklubbarna?
– Nej. Och hade jag haft ett sådant förhållningssätt så skulle jag nog inte bli särskilt långlivad (i rollen som ordförande) om jag får den posten.
Hur kommer förbundets arbete förändras med dig som ordförande? Har du ett par punkter som du vill förbättra?
– Det största bidraget jag kan ge är hur vi leder vår folkrörelse. Jag tror på en bra dialog mellan distrikt, intresseorganisationer och förbundet. Den kan utvecklas. Vi behöver ses oftare och ha bredare diskussioner om svensk fotbolls riktning och vägval.
Åström är inte alltid så specifik när han svarar på frågorna, och här förlorar han sig i en längre och mer allmän utläggning om organisationen. Som i ärlighetens namn inte är superengagerande för en utomstående, men Sportbladet tar med hela svaret för att redovisa hur det kan låta när en ordförandekandidat lägger ut texten.
– Vi ska lyfta idéer och diskutera utmaningar. Vi har forum i dagsläget där vi träffas med distrikten, intresseorganisationerna och förbundets representanter. Det är ett utmärkt forum. Där har vi breda frågor och perspektiv och kommer överens om svensk fotboll. Men vi kan utveckla det mer än vad vi gjort i nuläget. Jag tycker i grunden att vår organisation och styrmodell är bra, där vi är uppdelade i ett centralt förbund, lokala distrikt och så intresseorganisationer som har hand om eliten. Däremot finns det mycket vi kan göra i hur vi jobbar inom den strukturen. Där ser jag att vi behöver skapa förutsättningar för distrikt och intresseorganisationer att kunna ta ett större och tydligare ansvar för sina verksamheter. Men även att förtydliga rollfördelningen sinsemellan, för starka distrikt och intresseorganisationer är en nyckel för utveckling och en ännu starkare verksamhet. Så mycket ligger i hur vi organiserar oss och processar frågor och i hur vi jobbar med delaktighet i rörelsen. Då finns det en otrolig kraft i svensk fotboll och potentialen att växa är enorm.
Är ni kvar fortfarande? Inte alla, kanske. För att liva upp avslutningen så ställde Sportbladet fyra raka frågor till ordförandekandidaten. Vi fick tre raka svar.
Vill du ha VAR i svensk fotboll?
– Nej. Jag tycker att VAR-frågan i nuläget är ett av de bästa exemplen på hur vårt demokratiska system fungerar. Hur frågor kan processas genom hela systemet och där har beskedet varit tydligt så här långt. Så det är en fråga som jag även framledes tycker ska hanteras i det föreningsdemokratiska system som vi har.
Vill du förbjuda konstgräs i allsvenskan?
– Nej. Jag tycker inte att vi i nuläget har förutsättningar för att spela fullt ut på naturgräsplaner. Även om jag som fotbollsälskare naturligtvis helst skulle se att alla matcher spelas på väldigt bra naturgräsplaner.
Vill du bevara 51-procentsregeln?
– Ja. Vi är en folkrörelse, Sveriges största, och landets största idrott. Den kraft som finns där är något som vi måste dra ännu större nytta av. 51-procentsregeln är en väsentlig del och väl värd att försvara.
Anser du att VM i fotboll ska kunna arrangeras av ett land som Saudiarabien?
– Det där är en väldigt komplex fråga. Vi kan konstatera att det är många länder runt om i världen som inte lever upp till vår standard vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Saudiarabien är ett sådant. Då är frågan om man ska exkludera den typen av länder från att få arrangera mästerskap av det här slaget. Eller om fotbollen ska vara ett verktyg för att föra länder närmare varandra och putta utvecklingen i världen i rätt riktning. Den här frågan blev väldigt omdebatterad utifrån det ställningstagande som svensk fotboll gjorde i det här valet. Om jag blir vald så ser jag fram emot att ha en bredare diskussion med vår rörelse om hur vi ska förhålla oss till den här typen av frågor i framtiden.
Men du vill inte svara ja eller nej på frågan?
– Nej, jag tycker att det är ett svar som vår fotbollsrörelse behöver processa framåt. Nu är svensk fotbolls beslut (Sverige röstade ja) kopplat till ställningstagandet till VM i Saudiarabien fattat. Fifa fattade beslut om att förlägga VM dit. Då får vi förhålla oss till det.
