Carl, 15, fick hjärtstopp på fotbollsträningen – tränarna grep in
Uppdaterad 2025-06-21 | Publicerad 2025-05-25
Grabbarna hade en högintensiv träning.
Plötsligt segnade Carl, 15, ned – och hans läppar blev blå.
– Vi tänkte först att han var trött, säger hans tränare Pa Momodou Drammeh, 44.
Han sätter sig tillsammans med Carl och lagets andre tränare Tommie Lindegren, 38, på de svarta och röda stolarna under läktartaket på Grimsta IP för att fly undan ett hotande duggregn.
De minns den nionde september förra året som en varm sensommardag. Men efter bara en halvtimme förvandlades den vanliga träningen för Brommapojkarnas P15-lag. Den blev till ren skräck på ett ögonblick.
Tränarna säger att Carl först hukade lite, sedan reste sig – för att sedan falla bakåt och landa på rygg, livlös.
– Det var ett ganska högt tempo, innan vi skulle köra matchspel. Vi såg Carl falla ihop, men tänkte först att han kanske var trött. Ganska snabbt märkte vi att det inte handlade om det, säger Pa.
”Lite luddigt”
Carls läppar började bli blå och de insåg att det var ett hjärtstopp.
Tommie larmade då 112.
– Det är lite luddigt därefter, men jag följer helt instruktionerna från 112 på mobilens högtalare, säger han.
Tommie och Pa turades om att andas in luft i Carls lungor medan Pa gjorde kompressioner.
– Jag körde kompressioner i sju–åtta minuter tills ambulansen kom, men det kändes som 70–80 minuter, säger Pa.
När ambulanspersonal kom med hjärtstartare kunde tränarna ta hand om de andra killarna i laget.
– Det här var förstås traumatiskt att uppleva och se. De samlades ganska naturligt och drog sig undan under hjärtlungräddningen, säger Tommie.
– Killarna var väldigt tagna. Det var många som grät, säger Pa.
Har medfött hjärtfel
Och nu kunde tränarna ringa till Carls föräldrar, Henrik och Linda.
– Tommie sa: Carl har fått hjärtstopp, ambulansen är här, säger Henrik.
De körde snabbt till mot fotbollsplanen och var framme på under tio minuter och möttes av flera polisbilar med blåljus, två ambulanser och räddningstjänst.
– Det var precis som att komma in i en film, säger Henrik.
Linda hade tidigare lite kort berättat för tränarna att Carl hade ett medfött hjärtfel som korrigerats genom operation hans första levnadsår.
– Vi har ju alltid fått höra att det inte ska vara någon fara för Carl att träna. Det är inte det som kommer att vara faran. Gradvis kommer Carl orka mindre och det tyder på att det kan vara dags för en ny operation, säger hon nu.
”Som att trycka på en knapp”
Carl kommer själv inte ihåg något från träningen. Hans sista minne är att han åkte till träningen med en kompis och att de gick bakom målet, nästa minne är från Karolinska universitetssjukhuset i Solna.
– Hjärtstoppet är inget jag går omkring och tänker på direkt, det påverkar inte mig i vardagen. Men att Tommy och Pa räddade mig är en otroligt stor och viktig grej. Jag är väldigt tacksam, säger han.
Dagen efter träningen samlade tränarna tillsammans med ledningen från BP pojkarna för debriefing på Grimsta IP:s kontor. Under debriefingen fick de veta att Carl vaknat och svarat på kontrollfrågor.
– Det var nog det finaste samtal man kunde få. När jag berättade för laget var det som att trycka på en knapp. Det bubblade upp och de började berätta om vad de upplevt. Det var så tryckt stämning innan, säger Tommie.
En månad på sjukhus
Carl låg inlagd på barnintensiven på Karolinska universitetssjukhuset den första tiden, innan han fick flytta till en vanlig barnavdelning.
Vad säger kompisarna i laget?
– Nu har det mesta lagt sig, men det var otroligt roligt och skönt att jag fick alla hälsningar och besök på sjukhuset, säger han.
Totalt tillbringade han nästan en månad på sjukhuset och fick en ICD, en kombinerad pacemaker och hjärtstartare, inopererad. I januari korrigerades hans hjärtfel i en större operation.
Redan i mars var Carl tillbaka på fotbollsplanen
– Det är tur att jag är målvakt så att jag fick börja träna lite. Det är jättejätteskönt. Men jag får inte träna fullt ut än.
”Enorm hjälteinsats”
I dag har han en pulsmätare som hjälper honom att hålla koll.
– Jag har det alltid i bakhuvudet, men jag springer inte riktigt runt och tänker på det. Jag vet ju när jag är trött och det är ofta där gränsen går, säger Carl.
Henrik och Linda är tacksamma över att tränarna reagerade så snabbt när Carls hjärta stannade.
– Det är helt otroligt, säger Henrik.
– Det är lätt att bli känslosam. Vad säger man till någon som har räddat ens barn? Att de agerade så snabbt och gjorde rätt tyder på en enorm handlingskraft. Vilken enorm hjälteinsats att faktiskt agera, säger Linda.
Fotnot: Henrik, Linda och Carl vill medverka i artikeln enbart med förnamn.