Förstår public service sin egen journalistik?
Rasmus Troedsson: Vad avslöjar höga förtroendesiffror?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2026-04-20 18.00
DEBATT. Det finns en tilltagande konflikt mellan politikens högerkant och public service. Samtidigt försvaras verksamheten ofta med hänvisning till höga förtroendesiffror. Men dessa siffror ges en betydelse de inte har.
Höga förtroendesiffror används återkommande som slutargument. De presenteras som ett kvitto på att allt i grunden fungerar. Men de säger betydligt mindre än vad både politiker, journalister och kulturdebattörer vill få oss att tro.
Konflikten har skärpts de senaste åren, inte minst kring frågor om opartiskhet och trovärdighet. I denna konflikt har ett argument kommit att dominera: hänvisningar till kvantitativa förtroendemätningar, ofta återgivna och förstärkta i krönikor, analyser och nyhetsrapportering.
Problemet är inte att mätningarna finns, utan hur de används.
Avgör inte journalistisk kvalitet
Kvantitativa metoder kan bara fånga det som går att räkna. De registrerar svar i enkäter och kan visa vissa mönster. Men de kan inte visa hur journalistik formas, hur problem definieras eller hur en berättelse byggs upp.
De kan därför inte avgöra journalistisk kvalitet.
Ändå behandlas de som om de gjorde just det. Resultat extrapoleras långt bortom vad metoden bär. Siffror om förtroende tolkas som bevis för kvalitet och upprepas tills de får karaktären av etablerad sanning.
En viktig aspekt är dessutom att ett högt förtroende för public service lika gärna kan spegla ett lägre förtroende för andra medier. I ett sådant läge framstår public service som det mest stabila alternativet, utan att det nödvändigtvis säger något avgörande om innehållets kvalitet.
Det handlar alltså om en relativ position, inte ett absolut mått.
Samtidigt vet alla som arbetar med journalistik och berättande att det avgörande ofta sker i början av ett reportage eller en text – i öppningsargumentet. Det som där definieras som problem sätter ramen för allt som följer. Perspektiv väljs, tyngdpunkter fördelas och en riktning etableras innan läsaren ens hunnit orientera sig.
Det är här de kvantitativa studierna når sin gräns. De fångar inte hur en vinkel etableras i ingressen eller i de första formuleringarna. De fångar inte hur perspektiv ges tyngd utan att det syns i siffror. Och de fångar inte hur en verklighetsförståelse byggs upp steg för steg genom språkliga val och urval.
Trots det används siffrorna som slutargument i debatten.
Konsekvensen blir en förskjutning där kritiker talar om partiskhet, public service svarar med att förtroendet är högt och journalister, krönikörer och kulturdebattörer ofta nöjer sig med att återge och förstärka siffran.
Men det avgörande prövas inte: hur verkligheten faktiskt formas i journalistiken.
Krävs något annat
När förtroendesiffror används på det här sättet uppstår ett felslut: att tillit till institutionen automatiskt innebär kvalitet i innehållet. Det är inte samma sak.
Förtroende är ett uttryck för en relation till en institution, inte en dom över journalistiken.
Vill man förstå journalistisk kvalitet krävs något annat. Det krävs fördjupade kvalitativa analyser av urval, vinkel och struktur.
Utan det riskerar debatten att fastna i tvärsäkra påståenden som inte håller för granskning.
Rasmus Troedsson, skådespelare, journalist och chefredaktör för Inblick.se
