Jag anser att vi borde prata mer om pengar
Dousa (M): Vår klassresa hotar socialisternas projekt
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2026-02-25
DEBATT. För tjugo år sedan växte jag upp i Kista på Järvafältet. Jag hade allt man kan tänkas behöva som barn: överflöd av kärlek och omtanke från mamma, som alltid såg till att jag hade rätt fotbollsskor till träningarna, och vänner runtomkring. Tillsammans hade vi – mamma och jag – alltid pengar till det vi behövde. Men någon materiell lyx utöver det var det inte. Det räcker inte en ensamstående städerskas lön till.
Jag delade drömmar med de flesta av mina klasskamrater och fotbollskompisar. Vi drömde om snabba bilar, långväga resor och överdådiga hus. Det gör kanske alla barn, men alla barn lever inte aktivt med insikten om att det hänger på oss att ta oss dit.
Som tonåringar var vi tvungna att ta ansvar för privatekonomin på ett sätt som jag senare insåg inte är fullt så vanligt bland andra tonåringar. Med tiden ersattes så pojkdrömmarna om snabba bilar med mer realistiska tankar om att en dag kunna ha råd med en egen bostad.
Allt det här berättade jag om i en intervju i Dagens industri för några veckor sedan. Jag sa att sparande är viktigt, för att det ger självständighet. Det gjorde att jag kunde bygga ett fuck off-kapital.
Tänkte att det är okontroversiellt – det var det inte
I sammanhanget var det relevant eftersom politiker som har något att falla tillbaka på – pengar, en civil karriär, en gedigen utbildning – är mindre beroende av partiet. Det gäller förstås inte bara politiker utan också den som är i en destruktiv relation eller har en arbetsgivare som ger en klump i magen.
Jag tänkte att det är okontroversiellt att egna pengar, på ett konto jag själv förfogar över, ger frihet. Det var det inte. Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima menade att ”Benjamin Dousas fuck off-kapital är ruggigt”. Min syn på sparande och självständighet ”säger mycket” om min samhällssyn.
I Sverige anser många att det är fult att prata om pengar. Materiella drivkrafter är knastertorra, egoistiska, nästan själlösa. Dessutom blir prat om pengar ett kvitto på en olikhet vi inte vill kännas vid.
Ädelt, kan tyckas, men det är raka motsatsen. Tystnadskulturen gynnar individer som redan har pengar. I sådana familjer är förmågan att bygga kapital en kunskap som förmedlas över generationer.
Jag anser att vi borde prata mer om pengar. Vi borde prata om varför det är svårt att göra en klassresa i Sverige, trots att vi är det minst rasistiska landet i världen. Trots att kulturen är egalitär och att ”gamla pengar” och ”rätt efternamn” spelar liten roll.
I teorin borde det vara enkelt här. Men som ekonomen Daniel Waldenström har sagt: Sverige är det land i världen där det är svårast att bli rik genom att jobba. Det handlar om skattenivåerna på arbete. Hela vårt system är riggat mot klassresenären. Tjänar man lite drygt 55 000 kronor i månaden anses man ”rik” och straffbeskattas på inkomster som överstiger det med 20 procentenheter extra – den statliga inkomstskatten. Det gör resan mot villa, Volvo och lantställe lång trots gedigen utbildning och många extrapass.
Skattesystemets utformning – och reaktionerna på även små skattesänkningar för den här gruppen – speglar den syn Socialdemokraterna har på klassresenärer, eller nyrika som man kan kalla dem. I Sverige är nyrik ett skällsord, trots att ordet innebär att pengarna inte har tillkommit genom arv.
Vi borde arbeta för att min resa ska bli allt vanligare
Snart hoppas jag väl kunna räkna mig till den skaran. För att komma dit har jag gjort allt jag kunnat och lite till. Köpte mina första aktier som tolvåring, läste till ekonom på Handels, sparade som en galning. För att en dag – om tio år enligt prognos – kunna köpa en villa nära Stockholm.
Det är inte synd om mig. Men det är någonting som får mig att bli förbittrad när denna strävan beskrivs som samhällsomstörtande. I ett land där var fjärde person har utländsk bakgrund och hundratusentals kommer från förorter borde vi i stället arbeta för att min resa ska bli allt vanligare. Man kan inte styra över var man föds, men man kan styra över hur hårt man arbetar. Politiken kan antingen uppmuntra eller motarbeta det.
Och vad vill då Socialdemokraterna, eller Aftonbladets ledarsida? Skatter på arbete, särskilt för klassresenärer, förlåt ”rika”, ska höjas. Decennielånga köer till de mest centrala och pampiga hyresrätterna ska försvaras. Det fria skolvalet ska rivas upp. Strandskyddet, ja det ska också bevaras. För hur skulle det se ut om fler fick egen brygga och bastu?
Socialdemokraterna bedriver en klassresenärsfientlig politik. Jag har känt det, jag har växt upp i det, jag hatar det. Hela min politiska gärning kommer att ägnas åt att bekämpa det.
Benjamin Dousa, bistånds- och utrikeshandelsminister