En magisk kväll med världens skarpaste hjärnor
Det luktar krut i den stora salen. De brinnande facklorna har slocknat och kvar finns bara vit rök och människors skuggor över borden.
Glassdesserten syns sväva genom folkhavet som flygande tefat.
Det ligger ett litet konstverk på varje gästs tallrik. En sorbet på slånbär. Ett krispigt mönster av kärnmjölkskaramell.
Dirigenten Sofia Winiarski för taktpinnen genom luften med sådan sagolik kraft att hela hennes uppenbarelse för tankarna till en porslinsdocka vars trådar styrs av något gudomligt där uppe.
Hennes kjol står ut som en svart ballong bakom henne.
Jag blir rörd av den pampiga musiken. Dova trummor pumpar in takt i själen. Violinerna drar i varje nervtråd.
Det slår mig att jag sitter i en sal med 1 300 människor där majoriteten har ägnat sina liv åt vetenskap och forskning. Världens smartaste hjärnor är sammanlänkade i ett gemensamt andetag den här kvällen.
Att fira vetenskapen känns som en rebellisk handling i en värld som kokar av misstro och konspirationsteorier.
Min bordsgranne är professor i fysik och arbetar i Cern. Kvinnan mitt emot mig forskar inom immunologi. Deras dagliga nio till fem är ett steg framåt för mänskligheten.
Lászlo Krasznahorkai kliver upp i talarstolen. Han tackar sina 31 första kärlekar. Sin bror. Författare och filosofer. Det ungerska språket. Gud. Och resten av världen.
Det är vackert.
Tidigare i dag delade kungen ut priserna i Konserthuset. Jag såg honom snett uppifrån från balkongen.
Han hade sin egen procedur. Innan han lämnade över priset lade han handen på medaljens blå etui. Han lät den ligga där ett par sekunder, sedan tog han pristagaren i hand.
Rök väller ut över Blå hallens trappa och en projektion tänds upp på tegelväggen. Det är en siluett av vår planet och solen som skymtar bakom rundningen.
Det är mycket som står på spel i världen just nu. En del kan tycka att det är slöseri att samla människor i Stadshuset och förse dem med mat och dryck för miljontals kronor. Paradera kungligheter framför kameran.
Det är inte så man bör se det. Nobelbanketten är ett viktigt statement.
Alfred Nobel ville belöna människor som gör mänskligheten stor nytta. Det är Sveriges, och vetenskapens, största skyltfönster ut mot världen.
Kungafamiljen har hjälpt till att dra uppmärksamhet till evenemanget sedan 1901.
När middagen avslutas kliver gästerna uppför den långa trappan till Gyllene salen. Det klippeti-kloppas av klackar på trappstegen av marmor.
Klänningsfållar sveper över dansgolvet, frackskört står rakt ut när det snurras. Studentmössor guppar som vitt vågbrus i vimlet.
Jag tar en svängom med min kollega och vän, Tara Moshizi, från Dagens Nyheter.
När jag kliver nerför stentrappan känner jag det igen. Lukten av krut.
