Vi får veta i detalj hur våldtäkterna ska ha gått till
Publicerad 2026-02-03
När detaljerna om de misstänkta våldtäkterna tas upp är det som om hela rummet stelnar till.
Luften står stilla, jag hör knappt min bänkgranne andas trots att vi sitter fem centimeter från varandra.
Vi får veta exakt hur Marius Borg Høiby misstänks ha våldtagit de unga kvinnorna. Med fingrar och med sitt kön. Kvinnorna har sovit eller varit utslagna på annat sätt. De har inte varit medvetna om att de blivit våldtagna.
Åklagaren läser upp orden Marius ska ha skrikit mot en av kvinnorna och på vilket sätt han ska ha slagit henne. Med öppen handflata. En annan kvinna har han enligt åtalet tryckt ner i en säng. Han ska ha dunkat hennes hand in i väggen. Han ska ha knuffat och tagit stryptag. Spottat.
Det är gruvligt.
Marius Borg Høiby bär en brun tröja, han tittar ner i bordet och nacken är lite böjd. Han har en näsduk som han vid ett tillfälle torkar ögonen med. Men det verkar inte vara tårar. Han ser nollställd ut. Tittar mest mot åklagaren.
Sal 250 och flera medhörningsrum är fulla till bristningsgränsen av journalister och allmänhet. Advokater sitter i dubbla rader. Det knattrar från datorer. Blickar far över salen – eller storbildsskärmar i de andra rummen.
Ett par timmar tidigare har kön in till tingsrätten ringlat lång i vinterkylan.
Att sonen till Norges blivande drottning åtalas för grova brott som våldtäkt, misshandel och dödshot är unikt. Det är något som för alltid kommer vara inskrivet i historieböckerna. En hel världs blickar är riktade mot Marius och rättegången.
Men i sal 250 är det business as usual.
Åklagaren talar med neutral och saklig ton när han beskriver misstänkta våldtäkter och övergrepp. Han nämner kvinnornas namn och det blir så verkligt att det finns människor vars liv för alltid har förändrats efter ett möte med Marius Borg Høiby.
Marius får svara på om han ser sig skyldig till varje åtalspunkt. Han är tystlåten, nästan mumlar när han svarar ”ja”, ”nej” och ”delvis”.
De unga kvinnorna sitter tillsammans med sina advokater på ena sidan. Marius och hans försvarare mittemot på den andra.
Det måste kännas oerhört overkligt.
De målsägande får inte fotograferas eller beskrivas på ett sätt som gör att man kan identifiera dem. Flera av dem är medvetna om att många ändå vet vem de är. Marius sambor och flickvänner har varit hett stoff i norska medier genom åren. Ett par av kvinnorna har stött ihop med Marius ute på krogen.
Nu ska en hel värld även få veta exakt hur Marius misstänks ha förnedrat och skadat dem.
Bilder på deras underliv ska visas upp. Det är bilder och videoklipp som polisen har hittat i Marius telefon och dator. Men då kommer medierna och allmänheten få lämna rummet. Att visa dem för alla skulle upplevas som ytterligare ett möjligt övergrepp.
Det slår mig hur vardagligt allt ter sig mitt i det katastrofala. För många anställda vid tingsrätten är det här bara en vanlig dag på jobbet. För de unga kvinnorna säkerligen ett avgrundsdjupt hål. Förhoppningsvis ett steg på väg till ett avslut.
Vid lunchrasten tränger jag mig fram genom vimlet utanför rättegångssalen. Det är trångt mellan kamerastativen och strålkastarna.
Trots att tingsrätten är full av folk så är den ändå präglad av ensamhet. Både Marius och offren är singularer i sina upplevelser. Var och en i centrum av sin egen katastrof.
I rättssalen tjocknar luften igen. Beskrivningarna av en ny våldtäkt stjäl allt syre.