Marianne Bernadotte var alltid elegant – och envis
Uppdaterad 2025-05-20 | Publicerad 2025-05-17
Snön låg i drivor vid Djurgårdsbrunnsviken och grevinnan Marianne Bernadotte af Wisborg klev varsamt över isfläckar och vallar. Fotografen ville att Marianne skulle kasta en snöboll mot honom, utan handskar för bildens skull.
Marianne sa inte ett ord om att snön fick fingrarna att svida, inte ens efter det femte försöket.
– Vad är det man säger, allt för konsten, eller hur? sa hon med ett skratt.
Det var 2013 och jag träffade Marianne Bernadotte för en lång intervju. Därefter sågs vi vid flera tillfällen.
Hon var vänlig och intresserad av mina frågor – men också mycket noggrann med hur intervjun skulle utformas. Så noggrann att hon ett par dagar senare dök upp på Aftonbladets redaktion för att i detalj gå igenom texten ord för ord.
Hon var bestämd, men hela tiden med ett varmt leende på läpparna. Kanske var envisheten att stå ut med iskalla snöbollar och viljan att framstå på ett visst sätt en rest från elva års hårt arbete på Dramaten.
På 1950-talet stod man på scenen, oavsett om man var sjuk eller hade förlorat en familjemedlem, något som drabbade Marianne 1952 då hon var gift med direktören Gabriel Tchang.
Sonen Richard dog när han var knappt ett år gammal på grund av en vaccinskada. Marianne stod på Dramatens scen både på dödsdagen och dagen då han begravdes.
Hon konstaterade tyst under vårt samtal att ”så var det”.
Marianne tvingades senare även överleva sin andra son, Robert, som gick bort i cancer. Kvar finns dottern Marielle, barn och barnbarns barn.
Med sin stora kärlek Sigvard Bernadotte blev det inga gemensamma barn. Han hade sonen Michael med sin andra hustru Sonja Robbert.
På den tiden var det avgörande för en prins att gifta sig kungligt om han ville stå kvar i tronföljden, behålla sina titlar och apanage.
När Sigvard och hans första fru, Erica Patzek, åt bröllopslunch i London kom en vaktmästare från svenska ambassaden. Han bockade och bad att få Sigvards diplomatpass med namnet His Royal Highness Prince Sigvard of Sweden. I utbyte fick han ett vanligt pass utställt på Herr Sigvard Bernadotte. Några veckor senare tvingades Sigvard skicka alla sina ordnar hem till Stockholm.
Det här satt som en tagg i Sigvard Bernadotte, han var ju trots allt född prins.
Marianne fick stötta, trösta och lyssna.
En annan svår situation uppstod när Sigvard Bernadotte under en period efter bröllopet med Erica var i behov av pengar. Han lämnade ett vackert rubindiadem som han ärvt av sin mamma, kronprinsessan Margareta, som pant till sin pappa, kung Gustaf VI Adolf. Sigvard fick 30 000 kronor.
Gustaf VI lät sedan Sigvards son Michael ärva diademet. Men när Michael i sin tur behövde pengar lämnade han det till vår nuvarande kung. När Sigvard många år senare föreslog att han skulle få ”ta hem sitt morsarv” mot betalning fick han nej.
Marianne insåg att slitningarna mellan Sigvard och kungafamiljen var något beständigt. Ibland lånade Marianne rubindiademet, som i pressen då och då kallas ”skandaltiaran” med tanke på konflikten.
Marianne visste att folk tidigare pratade bakom hennes rygg i tron att det var hon som stod bakom Sigvards kamp om prinstiteln. Hon försökte mest rycka på axlarna åt det. Relationen med sin svärfar, Gustaf VI, beskrev hon som god. Det hände att de lagade mat tillsammans i köket på Kungliga slottet.
Marianne har många gånger synts vid kungaparets sida på olika evenemang och Victoria, Carl Philip och Madeleine sällskapade gärna med henne. Victoria och Marianne omfamnade varandra varmt vid en utställning på Millesgården 2017 då delar av Mariannes vackra garderob visades upp och kronprinsessan höll ett tal.
Tillsammans med Sigvard fick Marianne se världen. De invigde svenska företag utomlands, träffade andra kungligheter och bjöds på glittrande event. Anställningen vid Dramaten fick hon avsluta, Sigvard ville att Marianne skulle vara hemma och äta middag med honom och barnen på kvällarna.
Marianne Bernadotte hade egna projekt som hon arbetade hårt med. Tillsammans med läkaren Per Uddén fick hon permobilen i produktion. Hon var också hedersordförande i Svenska Dyslexistiftelsen, aktiv i Marianne och Sigvard Bernadottes Konstnärsfond och styrelsemedlem vid Museum of Arts and Design i New York. Hon arbetade med frågor kring barnögonsjukdomar och var hedersdoktor vid Karolinska Institutet och Universitetet i Bologna.
1985 blev Marianne utnämnd till en av världens mest välklädda kvinnor i sällskap med bland andra Gina Lollobrigida och Ira von Fürstenberg. När hon fick reda på det stod hon hemma i sin urtvättade rosa städrock och putsade silver. Priset blev en slags upprättelse efter en barndom utan excesser och med många ärvda plagg i garderoben. Hennes favoritdesigner var Pierre Balmain som kom att bli en fin vän till Marianne.
Marianne Bernadotte skulle aldrig drömma om att låta sig fotograferas i en städrock. De dyra dräkterna var hennes rustning bland folk. ”Jag tror att kläder inte bara är stil och kultur utan också ett sätt att välja identitet”, konstaterade Marianne i sin självbiografi.
Och det är så jag minns jag Marianne Bernadotte: elegant, målmedveten och alltid med en vilja att göra intryck – oavsett om det var på en scen, i ett samtal eller på en bild.
