Kungen kostar pengar - och vi måste betala
Det är samma visa varje år.
Kungen ber om mer pengar till den kungliga verksamheten – och folk rasar.
Kungahuset får 190 miljoner kronor i statligt anslag (apanage) i år. Det är 21 miljoner mer än förra året. Nu ber kungen regeringen om 15,3 miljoner kronor extra i ett budgetunderlag till regeringen. Det är mycket pengar, men i jämförelse med de andra nordiska kungahusen relativt modest.
Jag möter ibland människor som har uppfattningen att kungen ber om mer pengar för att bättra på sin privata förmögenhet eller pösa runt i dyra bilar. Då glömmer man bort en viktig sak - apanaget placeras inte i kungens privata plånbok. Det betalas ut till den stora organisation som arbetar bakom slottets väggar.
Att promenera genom korridorerna på Kungliga slottets nedre plan är som att besöka vilket kontor som helst, om än i en mer historisk miljö.
Här sker kostnadsberäkningar, planering för olika verksamheter, genomförande av program, skötsel av byggnader och parker, kommunikationsarbete, löneutbetalningar och mycket mer.
När kungen äskar pengar handla det ofta om säkerhet. Så även i år. Kungafamiljen har en stor säkerhetsapparat omkring och entrén till Kungliga slottet liknar numera en flygplats med röntgenapparater och säkerhetsbågar.
Men incidenter sker, senast när en man greps med kniv utanför Haga slott i december när han ringde på kronprinsessans porttelefon. Det är den verklighet vi måste förhålla oss till idag.
Kungen ber även om mer pengar för att familjen inte lyckats möta en ökad efterfrågan på dess närvaro. Kungaparet är populära dörröppnare och showstoppers för både regeringen och näringslivet. Men det har blivit dyrare att representera i inflationstider. Det kostar mer att resa, betala leverantörer, göra inköp med mera.
Men då får väl hovet spara och dra ner som alla andra tänker många.
Det gör de.
Under 2024 levde kungahuset under ett sparbeting på 20–25 miljoner kronor.
Man stängde flera slott för besökare, drog ner på verksamheten och slutade med de populära Sverigemiddagarna. Man minskade även på underhållet av en del av kulturarvsföremålen.
– Det finns i vårt dna i hela vår organisation, sa ståthållare Staffan Larsson när jag tidigare pratade med honom hur hovet tänker kring besparingarna.
Ändå räckte inte pengarna och kungahuset fick sju miljoner kronor i kredit av regeringen för att täcka upp för underskottet i slutet av förra året. Det är pengar som betalas tillbaka när det nya statliga anslaget (apanaget) för 2025 kommer.
Det har blivit betydligt mycket dyrare att vårda det stora kulturarv som vi alla äger tillsammans: slott, byggnader, värdefull konst, parker, möbler, interiörer med mera. Det är saker som bevarats i hundratals år och som ska fortsätta att bevaras i evighet.
Under de 22 år jag bevakat kungahuset tror jag mig ha rätt till uppfattningen att man vårdar på millimeternivå. Hovet återbrukar, lagar, restaurerar och hitta lösningar till åldrande byggnader, parker och muséeverksamheter. Ingenting slängs. Allt sparas.
När pengarna tryter riskerar föremål att få oersättliga skador och byggnader kan börja vittra sönder om de inte tas om hand.
Regeringen har förlitat sig på att inträde och försäljning vid slott och parker ska täcka en stor del av kostnaden för kulturarvet. Det är i grund och botten ett sunt tänkande. Men inkomsterna fluktuerar från år till år, under pandemin försvann de helt. Det är såklart en utmaning.
Jag får ofta frågan varför kungen inte kan betala ur egen ficka, han är ju enormt rik.
Det är han visserligen. Och kungen skulle kunna försörja sig själv och sin familj i många generationer om han tvingades bort från tronen.
Men kulturarvet är vårt gemensamma. Och jag tycker att det är självklart att staten står för den kostnaden oavsett vem som är Sveriges statschef och hur rik hen är.
