De ryska imperialisterna har ögonen på Georgien
Gör inte om misstagen från Ukraina
Déjà vu.
Känslan av att uppleva någonting igen.
Ett psykologiskt fenomen, säger forskarna. På gränsen mellan dröm och verklighet.
Men på gatorna i Tbilisi, Georgiens huvudstad, är déjà vu det nya normala. Vi har bokstavligen sett alltihop förr – bildruta för bildruta.
De människomassor som nu protesterar mot den ryssvänliga regeringen ser likadana ut som på det stora torget Majdan i Kiev för tio år sedan. Samma EU-flaggor, samma gasmasker och sköldar.
Samma längtan efter frihet.
Och samma hopp om att Europa ska komma till undsättning.
Majdan slutade i blodbad. Demonstranterna vann och drev 2014 ut den ryssvänlige presidenten Viktor Janukovytj ur landet. Men frihetens pris blev skyhögt. Regimens prickskyttar dödade många av demonstranterna och flera gånger försökte specialstyrkor rensa Majdan.
Den gången valde Europa att inte ta hotet från imperialismen i Moskva på allvar. Ryskt vapenskrammel möttes av eftergifter. Våld av tystnad. Och när Ryssland annekterade Krim hördes bara ett stilla mummel från Berlin, Paris, London och Bryssel.
Jag minns ett besök i Kiev året efter friheten, 2015. De som protesterade var borta, men minnen fanns överallt, hjälmar, hinder för bilar och tända ljus. De som dog på Majdan kallas ”De himmelska hundra” och 2015 fanns en improviserad minnesplats med deras fotografier på en gata ovanför torget.
I dag finns tusentals och åter tusentals nya minnesplatser i Ukraina.
Det skulle dröja till 2022 när Vladimir Putin försökte ockupera även resten av Ukraina som väst slutligen vaknade upp och började sätta hårt mot hårt.
Tänk om vi i västvärlden sagt ifrån redan 2014?
Hur många fler hade levt idag?
Georgiens regering är inte legitim. Valet i oktober kantades av så mycket fusk att det i sin helhet borde göras om. Det styrande partiet Georgisk dröm har sedan 2012 försökt vrida landet i Moskvas riktning.
Den utlösande faktorn, precis som i Ukraina för drygt tio år sedan, var när regeringen lade närmandet till EU på is. En beställning från Moskva, tycker demonstranterna. Sannolikt helt korrekt.
Över två hundra demonstranter har gripits och polisen har frikostigt använt både vattenkanoner och batonger. Men de som protesterar blir allt fler och allt argare.
För de styrande i Moskva finns ingenting mer skrämmande än människor som kräver demokrati och mänskliga rättigheter. Tänk om även det ryska folket skulle ta intryck?
Hur långt är Moskva beredda att gå i Georgien? Jag vet inte, men lika långt som i Ukraina är nog ingen orimlig gissning. I varje fall om västvärldens eftergiftspolitik mot Moskva fortsätter.
Europa skulle behöva stödja demokratirörelsen i Georgien på alla sätt vi kan. Politiskt, diplomatiskt och ekonomiskt. Och vi behöver fortsätta trappa upp det militära stödet till Ukraina. Ryssland kommer precis som förut prata om röda linjer.
De kan vi strunta i.
För ärligt talat, vad behöver vi vara rädda för? Att Ryssland ska starta ett krig?
Déjà vu.