Nästan alla våra problem börjar med Ebba Busch
Maria, 56 år: ”Ett jäkla skitland just nu”
I valrörelsen lovade Ebba Busch (KD) att sänka elskatten. Sedan har regeringen höjt den två år i rad.
Hon sa att det var för dyrt att vara svensk och viftade med en falukorv. Sedan ökade matpriserna ungefär 25 procent utan att regeringen gjorde något.
Hennes brandtal inför valet valet handlade ofta om hur billigare el skulle leda till fler jobb och och en ljusare framtid för alla. Sedan stoppade hon stora satsningar på vindkraft.
Den 29 oktober införde hon dessutom en ny modell för elnätet – flödesbaserad kapacitetsberäkning – som gör att elpriset i Tyskland kommer att dra upp även priset i Sverige.
Alltså exakt det som händer nu.
Förutsägbart? Ja, eftersom i princip alla experter varnade för detta innan modellen infördes. Hon körde på i alla fall.
Efter valet blev Ebba Busch Energi- och näringsminister. Sverige har nu lägre tillväxt och högre arbetslöshet än tidigare – och en skenande energikris.
Ser ni mönstret?
Själv tar hon inget ansvar.
På X beskriver Ebba Busch utvecklingen av elpriserna – den utveckling hon personligen är ansvarig minister för – som ”horribel”.
Det är naturligtvis extremt provocerande att den högst ansvariga politikern skyller i från sig. Särkilt när hennes politik sedan valet förvärrat precis de problem man påstod sig vilja lösa.
Men problemen i sig är strukturella. Vår investeringsskuld är enorm. Oavsett om det gäller infrastruktur och elsystem eller sjukvård, skola och arbetsmarknadspolitik. För varje skattesänkning så har kostymen krympt ytterligare.
En som betalar priset för detta Camilla, 53 år från Torslanda.
När Aftonbladets ledarsida i förra veckan efterlyste berättelser från läsare kring arbetslösheten i Sverige var hon en av dem som svarade.
Camilla har varit arbetslös i flera år men var färdig med sin arbetsträning 2022. Hon får ändå inget jobb.
”Jag är utbildad undersköterska, behandlingsassistent. Jag har sökt allt. Städ, disk. Jag får inget! Det är helt galet” skriver hon.
En annan som hörde av sig var Mikael, 65 år i Stockholm.
”Jag sökte 403 jobb, från Kiruna till Malmö. Fick komma på fyra intervjuer. En procent” skriver han.
Och Maria, 56 år i Tyresö, som berättar om sin son som går på försörjningsstöd.
”Det är fasiken ett jäkla skitland just nu. Regeringen borde gå ut och söka jobb och se hur lätt det är för de arbetslösa som kämpar” skriver hon.
Du kan läsa deras och många andras berättelser i vår pågående artikelserie på Aftonbladet.se. Vi har i veckan även chattat med läsare om arbetslösheten.
Berättelserna är hjärtskärande. De handlar om en allt hårdare arbetsmarknad där människor slås ut och om en arbetsmarknadspolitik som nästan helt har upphört att fungera. Om ett land som inte längre håller ihop.
Egentligen är situationen bisarr.
Vi har 8,5 procents arbetslöshet i Sverige, nästan en halv miljon går utan jobb, men det är ingen stor fråga i samhällsdebatten.
Det är nästan lika många svenskar som bor i Göteborg.
Högerns profiler har i veckan rasat mot att någon på SSAB tycker att man ska säga ”god helg” istället för ”god jul”. Förra valrörelsen handlade till stor del om ifall dragqueens skulle få läsa sagor på bibliotek.
Men arbetslöshet?
Njä.
Historiskt var det inte så här. Förra gången vi hade massarbetslöshet – en halv miljon arbetslösa bör kallas vid sitt rätta namn – var på 1990-talet. Efter Carl Bildts (M) regering
”Att minska arbetslösheten är den främsta och allt annat överskuggande uppgiften för min regering. Målet är att Sverige år 2000 skall ha halverat den öppna arbetslösheten till 4 procent” inledde statsminister Göran Persson (S) sin första regeringsförklaring 22 mars 1996.
Högern hånade honom, som alltid, men han lyckades.
Vad är ”den främsta och allt annat överskuggande uppgiften” för Ebba Busch? För Elisabeth Svantesson (M)? För Ulf Kristersson (M)?
Att sänka ISK-skatten?
Stoppa fler vindkraftverk?
Åka regeringsplan?
Min gissning är lika god som någon annans.
Det Göran Persson visade på 1990-talet var att arbetslöshet handlar om politik. Den är ingen naturlag. Arbetslösheten är skapad av människor och kan lösas av människor.
Precis som energikrisen och de skenande matpriserna.
Men varför hör och ser inte regeringen Camilla, Mikael, Maria och alla de andra?
En förklaring, tror jag, är att allt större delar av politiken har avpolitiserats. Arbetslösheten har blivit ett individuellt problem. Som det blir upp till den enskilda att lösa. Till skillnad från exempelvis inflation och kostnaden för bolån. De är gemensamma problem.
Att det blivit så handlar delvis om klass, det är främst arbetarklassfamiljer som drabbas av arbetslöshet och medelklassen som har bolån.
Men det handlar även om indoktrinering, om den närmast religiösa tron på att marknaden löser allt. Vi verkar heller aldrig lära oss. Vi avreglerar järnväg, skola, post och el – för att sedan bli förvånade när tågen inte går, skolan havererar, posten slutar komma och elen blir jättedyr.
Nästan alla våra problem idag börjar på Ebba Buschs områden. Med energi- och näringspolitiken. En högre tillväxt är nyckeln. Men Sveriges tillväxt ligger bland de sämsta i Europa.
Om vi ska få ner arbetslösheten behöver hjulen börja snurra igen. Då behövs investeringar, framtidstro och högre löner så att människor kan börja köpa saker igen.
Då behöver byggandet komma igång. En byggnadsarbetare sätter som bekant fyra andra i arbete. Och fler behöver anställas i vården, skolan och äldreomsorgen.
Vi har gjort att detta förut.
Men det går naturligtvis inte om regeringen sitter på läktaren eller i knät på olika särintressen. Som nu.
Det spelar roll vem som regerar.